Åh mamma, steker du fisk igen? sade Linnea och kikade in i köket.
Ja, men jag har öppnat fönstren och satt på fläkten, svarade Birgitta.
Under de senaste fyra månaderna, sedan dottern flyttat in med henne, hade Birgitta fått höra dessa kommentarer flera gånger om dagen.
Du har saltat maten för mycket, eller lagt kläderna på fel ställe. Eller så är tv:n för högljudd på ditt rum.
Birgitta hade knappt märkt hur hon börjat tassa runt på tå i sitt eget hem. Hon försökte vara så tyst och diskret som möjligt, bara för att inte störa dottern och svärsonen.
Till en början verkade allt bra
Efter bröllopet hade Linnea och hennes make valt att bo själva. De hyrde en lägenhet. På helgerna kom de förbi och hälsade på Birgitta. Det kändes naturligt; de hade jobb och egna sysslor.
En dag blev Birgitta plötsligt dålig. Grannarna ringde ambulans. Några minuter senare kom också hennes dotter. När hon till slut skrevs ut från sjukhuset sa Linnea:
Vi har en överraskning till dig. Jag tror du kommer att gilla det. Du får se när du kommer hem.
Så fort Birgitta kom in i hallen snubblade hon nästan över några väskor.
Vi har pratat ihop oss och bestämt oss för att flytta in hos dig. Vi ska hjälpa dig nu.
Birgitta blev förvånad över barnens beslut.
Till en början hjälpte Linnea verkligen sin mamma. Hon städade, lagade mat och strök kläder. Men efter två månader började hon glömma varför de flyttat dit.
Birgitta mådde bättre. Hon tog åter tag i hushållet själv. När barnen var på jobbet lagade hon maten och höll ordning.
Dottern bad ofta: Mamma, vila nu, ta hand om dig själv. Men Birgitta övertygade Linnea om att hon klarade sig bra.
Linnea och hennes man märkte snabbt fördelarna med att bo hos Birgitta. Inget hyra att betala. Huset var rent och maten stod på bordet.
Mamma, vi får gäster ikväll. Kan du kanske gå över till grannarna och ta en kopp te? Då känner vi oss friare, och du kanske slipper bli ledsen, sa Linnea en gång.
Birgitta ville egentligen inte gå ut på kvällen. Dessutom brukade grannen lägga sig tidigt. Eftersom det var varmt ute bestämde hon sig för att ta en promenad runt huset och få lite frisk luft. Tiden gick, men gästerna verkade inte vilja gå hem. Birgitta ville lägga sig och vila, men väntade envist på ett samtal från dottern om att hon fick komma in.
Grannen Rune gick ut med sin hund, kom tillbaka en halvtimme senare, och då satt Birgitta fortfarande kvar på bänken.
Förlåt, är allt okej? frågade han försiktigt.
Jo då. Barnen har gäster och jag vill inte störa.
Du känner nog igen mig. Jag bor på första våningen.
Jodå, det minns jag.
De hade träffats flera gånger förut, men utbytet hade aldrig varit mer än ett hej. Runes fru hade gått bort nyligen, och hans barn bodde på andra håll.
Följ med in till mig och ta en kopp te, det börjar bli kyligt. Ring din dotter och säg att du stannar en stund.
Birgitta ringde Linnea, men hon svarade inte. Hon verkade inte bry sig om var mamman höll hus.
Nåväl, låt oss gå sade Birgitta.
De drack te och pratade länge. Plötsligt ringde Linnea upp:
Mamma, var är du? Gästerna har gått för länge sen. Vi ska sova och du är inte hemma.
I dotterns röst hördes missnöje. Birgitta förstod inte riktigt vad det var hon gjort fel nu. Hon förberedde sig för att gå hem. Rune följde henne till dörren.
Jag ska ju bara upp två våningar, sa Birgitta.
Jag följer dig. Det känns bättre så, svarade Rune.
Sedan dess blev Birgitta ofta inbjuden till grannen. De drack te eller lagade mat tillsammans. Ibland bjöd Rune på någon av sina egna maträtter. Den dagen hamnade Birgitta åter hos Rune, för det var hennes svärsons födelsedag och de hade gäster hemma igen.
Så lugnt och fridfullt det är i din lägenhet, sade Birgitta småleende.
Du får gärna stanna hos mig för gott, erbjöd Rune försiktigt.
Han såg på henne på ett sätt som genast fick henne att förstå att han menade det han sa.
Jag ska fundera på det, svarade Birgitta, och log.
Fast i hjärtat visste hon redan svaret.
