Moderskärleken
Ellinor, det är Birgitta Johansson. Har du gett Erik mat idag? Rösten i luren lät som om hon frågade om en kattunge och inte sin trettiotvåårige son, som jobbade som systemutvecklare och som jag kanske kunde ha glömt kvar ute på balkongen.
Jag knep igen ögonen och tryckte mobilen mot örat. På köksbordet stod ångande, precis tillagad lax med broccoli. Erik torkade händerna efter duschen, fräsch och smidig efter sin kvällsrunda.
Hej Birgitta Johansson. Jodå, jag har matat honom. Vi ska precis sätta oss och äta middag.
Och vad blir det då? kom direkt. Är det den där gräsartade salladen igen och smaklös fisk? En karl behöver kött! Kalorier! Igår hörde jag på Aktuellt att magra män dör i förtid. Vill du ha ihjäl honom med dina dieter?
Erik, som lagt märke till tonen, himlade med ögonen och viftade att jag skulle säga att han inte var hemma. Men han var ju bara frånvarande till det yttre hans nya kropp, hans val låg mellan mig och Birgitta, laddat och osynligt.
Birgitta, det är hans egen önskan. Han mår bättre än någonsin, hans läkare säger att hans tester är utmärkta.
Läkarna skriver bara papper och bryr sig inte! snäste hon. Jag är hans mor. Jag ser hur han ser ut intryckta kinder, ben sticker fram. Han var en stadig man förut, nu… Bjud honom på riktig köttsoppa! Jag kommer över imorgon med en gryta. Om du nu inte är för snål för att köpa kött?
Så höll det på. Varje dag, exakt klockan sex vibrerade mobilen och jag visste att det var hon. Birgitta Johansson. Min svärmor. Kontrollant, inspektör, och överdomare över mina hustruplikter.
Och allt hade börjat så bra.
***
Åtta månader tidigare hade Erik kommit hem från sin årliga hälsokontroll på jobbet, blek som nysnö. Han slängde sig på soffan, lossade bältet och suckade som efter ett marathonlopp.
Elli, det är allvar, sa han lågt.
Hjärtat snörde sig. Vadå, hjärtat? Levern? Onda tankar flimrade förbi.
Vad har hänt?
Högt blodtryck. Läkaren sade att om jag inte tar tag i mig själv, sitter jag på piller innan fyrtio. Kolesterolet är för högt och blodsockret på gränsen.
Han var trettiotvå då. En och åttio lång. Nittiofem kilo tung. Magen hängde över bältet, ansiktet svullet, en antydan till dubbelhaka. Fem år bakom ett skrivbord, snabba luncher och ingen motion hade gjort min smärta pojkvän till en stillasittande pösig man med andfåddhet.
Jag orkar inte mer, sa han efter en paus. Trött på att flåsa i trapporna och skämmas på stranden. Det räcker nu.
Jag höll om honom. För mig spelade det ingen roll vad han vägde. Jag älskade honom oavsett. Men om han själv mådde dåligt, om det var farligt då måste något förändras.
Vi gör det tillsammans, sa jag. Lär oss laga nyttig mat, hittar ett bra gym. Jag lagar maten.
Så blev det. Erik köpte träningskort på Friskis & Svettis och hittade en PT. Jag laddade ner svenska receptappar, köpte köksvåg och ångkokare. Vi handlade tillsammans, läste näringsvärden, räknade kalorier och protein.
Första månaden var tuff. Erik var irriterad och hungrig, klagade på att kycklingfilén var torr och det saknades sås. Men kroppen vande sig. Snart märkte han att han inte blev lika trött efter lunch, att trapporna blev lättare, att jeansen fladdrade på höfterna.
Jag kokade havregrynsgröt med bär och nötter varje morgon. Till lunch tog han med matlåda med kyckling, kalkon eller lax och grönsaker. Till middag gjorde jag fisk, sallad eller ibland en kesopaj på naturell Kvibille-keso utan socker. Vi slutade helt med majonnäs och stekt mat, undvek snabbmat. Först kändes maten tråkig men med tiden började vi uppskatta rena smaker. Broccoli, visade det sig, kunde vara delikat.
Kilorna rasade. Först sakta, sedan snabbare. Efter tre månader hade Erik minskat sju kilo. Efter ett halvår tolv. Efter åtta månader stod vågen på åttio kilo. Minus femton!
Han förändrades totalt. Ansiktet blev markerat, kindbenen tydliga, ögonen större. Kroppen smidig och stark. Det var nästan en ny människa som speglades energisk, pigg, självsäker.
Vänner och kollegor kommenterade. På jobbet undrade man om hans hemlighet, bad om tips. Kvinnor vände sig om på gatan. Jag var glad för hans skull. Stolt. Min man hade lyckats!
Sommaren tillbringade Birgitta ute i sommarstugan hos sin syster från juni till början av september såg hon knappt sin son. De pratade förstås i telefon, men där märktes inte viktnedgången.
Sen kom hösten och Birgitta återvände.
***
Jag minns den dagen tydligt än idag. Lördag morgon, när vi fortfarande låg kvar, ringde det på dörren. Erik öppnade iförd bara kalsonger och t-shirt.
Jag hörde hennes utrop från sovrummet:
Erik! Herregud, vad har hänt med dig?!
Jag kom ut i hallen. Svärmor stod där, med kassar i händerna, kritvit och ögonen stora. Hon stirrade på honom som om hon sett ett spöke.
Hej mamma, mumlade Erik sömnigt. Varför så tidigt?
Vad har hänt?! Är du sjuk? Hur mycket har du gått ner? Hon släppte kassarna och grep hans axlar, som om hon skulle känna efter om han verkligen var där. Du är bara ben! Vad har ni gjort?!
Den sista frågan riktade hon mot mig. Jag stod i sovrumsdörren i nattlinne och kände skuldskammen dra över mig, trots att ingen anklagelse uttalats.
Mamma, allt är bra. Jag har gått ner i vikt. Med flit. Tränar, äter nyttigt.
Med flit?! Hon backade, full av skräck. Men du var ju perfekt! En stadig, rejäl karl… Nu är du ju nästan sjuklig!
Birgitta, han är friskare än någonsin, försökte jag. Läkaren är nöjd, proverna likaså.
Hon såg på mig som om jag serverat hennes son arsenik.
Ditt påfund, va? Diethysterin? Har du svält honom?
Mamma! Erik tog i. Sluta nu. Det var mitt eget beslut. Jag var trött på att vara överviktig.
Överviktig?! Hon slog ut med händerna. Du var rejäl! Karlar SKA vara kraftiga, inte stickor!
Vid 80 kilo på 180 centimeter var Erik definitivt ingen sticka. Han var vältränad och frisk. Men för hans mamma hade “normalvikt” alltid varit den runda pojken han en gång var.
Hon packade upp medhavd köttsoppa på fläskben, stekt potatis och kålpaj. Satte allt på bordet och insisterade att Erik åt.
Tack, men vi har faktiskt redan ätit, försökte han.
Och vad var det då? Hon kastade ett öga mot köket där två tallrikar med rester av gröt och frukt stod. Gröt?! Det där är ingen frukost. Det där är undulatmat!
Erik suckade, gav mig en ursäktande blick och åt av soppan för att inte göra henne ledsen. Hon satt mittemot och övervakade varje sked. Först när tallriken var tom blev hon lugnare.
Så där ska riktig mat se ut, sa hon, reste sig och förkunnade: Nu kommer jag ofta och kollar vad du får i dig.
När hon gått låg Erik på soffan, spänd i magen.
Det där ska jag smälta halva dagen, klagade han. Min mage klarar inte sådan mat längre.
Nästa dag började samtalen.
***
Det första kom prick klockan sex.
Elli, det är Birgitta. Vad fick Erik till lunch?
Jag stelnade till.
Hej. Han tog matlåda till jobbet. Kyckling med grönsaker.
Kyckling? Hon lät besviken. Torrt och tråkigt. Han behöver fläskkött eller nöt med lite fett. Och vad för grönsaker?
Paprika, tomat, gurka…
Det där är inget mål! Det är tillbehör till tillbehör. Var är potatisen? Pastan? Karlar måste ha kolhydrater.
Jag försökte förklara om långsamma kolhydrater, om balansen i kosten, att tränaren godkänt. Hon lyssnade tyst och avslutade:
Jag vet hur man föder upp pojkar. Jag har gjort Erik frisk och stark. Och ni har sabbat honom på ett halvår. Imorgon kommer jag med biffar. Hemlagat.
Nästa dag ringde hon och frågade om frukosten. Jag svarade: omelett på tre äggvitor och knäckebröd.
Bara vitor? Vart tog gulorna vägen?! Hon lät upprörd. Det är ju där vitaminerna finns! Snålar du på äggen?
Nej, men gulan har en del kolesterol, och Erik behöver sänka sitt.
Trams! Läkarna hittar bara på. Min far åt fem ägg om dagen och blev åttio!
Det var omöjligt att diskutera.
Tredje dagen frågade hon om gymmet.
Ja, han går. Fyra gånger i veckan.
Fyra? Gasp! Han kommer bryta ihop av överansträngning! Han får hjärtproblem!
Han har PT, allt är under kontroll, sa jag.
PT! De där är bara lurendrejare och pengasugare. Han behöver vila, inte slita ut sig!
Jag bet ihop tänderna. Erik kom hem från sitt pass glad, pigg och i toppform. Tester och blodtryck var bättre än de någonsin varit. Men för hans mamma var han i dödens väntrum.
Dag fyra ringde hon tidigt, klockan åtta, när vi stod och borstade tänderna.
Elli, jag undrar kanske har Erik fått mask? Folk tappar vikt av det.
Jag tappade nästan mobilen.
Nej, Birgitta. Han är frisk.
Har ni testat? Prover?
Nej, för han har inga symptom. Han mår utmärkt!
Det borde kollas. Och sköldkörteln, och magen! Man blir mager av magsår.
Jag gav Erik telefonen. Han försökte förklara för henne, lugnande och sakligt. Hon sade till sist:
Du förstår inte vad de gör med dig. Jag kommer ikväll.
Och så stod hon där med kastrull av risotto och färska bullar. Erik åt för att inte göra henne ledsen. Hans blick sökte min. Jag såg skammen inför både sin mor och mig.
Sen suckade han:
Elli, förlåt. Hon är gammal, hon förstår inte.
Om du inte sätter gränser, tar det aldrig slut, sa jag.
Hon vänjer sig nog. Med tiden.
Men det gjorde hon inte. Samtalen fortsatte. Ibland flera om dagen. Och frågorna blev allt märkligare.
Har ni varmvatten? Erik kanske blir mager av att duscha kallt?
Får han mat på natten, eller svälter du honom då?
Jag hörde om dessa proteindrinkar är de verkligen nyttiga? Kemikalier!
Hon ringde släktingar och vänner, påstod att Erik var sjukskriven och att jag svälte honom. Hans moster ringde till honom på jobbet och undrade om han behövde hjälp eller pengar till behandling.
Erik blev förbannad, ringde upp sin mamma och bad henne sluta sprida rykten. Hon grät och sa att han inte älskade henne längre, att hennes nätter var sömnlösa av oro.
Han gav med sig, bad om ursäkt, lovade att hälsa på oftare.
***
En vecka senare åkte vi ut till henne. Erik satte på sig en gammal skjorta som nu hängde löst. Birgitta mötte oss med dukat bord: stekt kyckling, pommes frites, gravlax, gräddtårta…
Sätt er! Ät, ni måste återhämta er, stressade hon.
Jag såg på maten och förstod att det var en fälla. Om Erik vägrade äta blev det bråk. Om han åt, saboterades hela den nya livsstilen.
Han tog lite kyckling och grönsallad utan dressing, tackade nej till pommes och tårta. Birgittas ansikte blev som sten.
Smakar du inte ens på min tårta? sa hon sårat. Jag har bakat enkom för dig!
Mamma, jag kan inte. Jag äter rätt nu, försökte han.
Rätt? Du svälter! Kolla på dig, benrangel! Hon vände sig mot mig: Det är du! Du kör över honom med dina modedieter!
Jag hostade till i kaffet.
Birgitta, jag tvingar honom inte…
Han kan inte bestämma över maten själv! Det vet man väl! Du lagar ju bara kaninmat!
Vi äter kött, kolhydrater, grönsaker det är balanserat…
Jag tänker inte diskutera! klippte hon av. Jag har tagit hand om honom i trettiotvå år! Han var frisk! Nu är han invalid!
Erik reste sig.
Mamma, sluta. Elli har inget fel gjort.
Jaha, skydda henne du! Sårar du hellre din mor! Jag har uppfostrat dig ensam sen din pappa dog, och så skyller du på mig!
Hon hann inte säga mer men ilskan låg i rummet.
Vi gick därifrån i tystnad. Erik knöt knogarna kring ratten, jag försökte svälja ilskan.
Senare ringde hon, mer försonlig.
Elli, förlåt för det jag sa. Jag är bara orolig. Du förstår väl jag är hans mor. Det gör ont att se honom så förändrad. Han var en sådan stilig karl…
Han är fortfarande stilig, sa jag bestämt.
För dig kanske, suckade hon. Men han är mager. Folk säger att han ser fattig ut, att han måste sakna mat.
Vi har det vi behöver.
Men varför äter han inte ordentligt då?
Jag var trött. Trött på att förklara, ursäkta, på ständiga ifrågasättanden.
***
Konflikten växte för varje dag. Samtalen slutade aldrig. Hon kollade vad jag lagade, hur mycket Erik åt, om han hade ont eller kände sig yr.
En gång ringde hon till jobbet. Kollegan lämnade över luren och såg undrande ut.
Elli, det är Birgitta. Erik svarar inte, har det hänt något?
Hjärtat högg till.
Jag vet inte, han kanske har möte. Jag ringer honom.
Jag ringde och han svarade omedelbart.
Hej, älskling. Vad är det?
Din mamma är orolig.
Oj… Hade ljudlöst under mötet.
Jag ringde Birgitta igen och lugnade henne.
Tack och lov. Jag trodde han svimmat av svält.
Birgitta, han svälter inte!
Det säger du… Men igår såg jag ett program om att snabb viktnedgång gör att huden hänger och organen flyttar på sig. Har Erik gått till doktorn efter viktnedgången?
Ja. Allt är okej.
Vilken doktor? Vanlig läkare? Och magdoktor? Hjärtat? Sköldkörteln?
Han är frisk!
Tills vidare, sa hon dystert. Jag känner folk som blev sjuka efter bantning.
Jag la ifrån mig telefonen, förtvivlad. Kollegan ömkade sig.
Svärmor? Min var likadan. Tills jag sa till min man: antingen hon, eller jag. Han valde mig. Då blev det tyst.
Jag kunde inte ge sådant ultimatum. Birgitta var ensam. Mannen död sen många år, några väninnor, men ingen nära. Erik var hennes allt. Jag förstod att hon var rädd att förlora honom, att han glidit ifrån henne. Men jag stod inte ut längre.
På kvällen sa jag till Erik:
Vi måste prata. Jag klarar inte detta längre. Hon ringer mig varje dag, kontrollerar varje måltid, anklagar mig för att svälta dig. Jag orkar inte.
Hon är bara bekymrad.
Jag VET. Men hennes oro förstör vårt liv! Ser du inte att hon behandlar mig som dålig barnflicka, inte som hustru?
Det är inte hennes mening…
Vad menar hon när hon frågar om jag gett dig mat? När hon kommer med kastruller och antyder att jag inte kan laga mat? När hon ringer jobbet och undrar om du lever?
Han teg.
Säg till henne att sluta ringa mig. Om hon vill veta något får hon ringa dig.
Okej, sa han lågt. Jag ska prata med henne.
Han ringde och förklarade att hon skulle kontakta honom direkt. Två dagar lät det bli tyst sedan började det om. Men nu ringde hon honom. Flera gånger om dagen. Han blev irriterad, tappade lättare humöret.
En kväll slängde han mobilen ifrån sig.
Nu räcker det! Jag står inte ut!
Vad är det?
Hon ringer hela tiden. Frågar om jag är yr, om jag har ont i magen, om jag är svag. Är jag döende?!
Jag omfamnade honom.
Vi får sätta oss ned tillsammans. Berätta hur vi vill ha det.
Hon förstår ändå aldrig, sa han trött.
Låt oss försöka.
***
Vi bjöd in oss till henne på lördagen. Hon hade som vanligt dukat upp. Den här gången satte sig Erik inte ens.
Mamma, vi måste tala ut, började han.
Hon stelnade till med fatet med bullar i händerna.
Om vad då?
Om hur det varit de här månaderna. Om alla samtal. Om hur du behandlar Elli. Om att du inte accepterar mitt val.
Birgitta satte fatet på bordet och blev blek.
Jag är rädd om dig. Jag har rätt att oroa mig.
Oroa dig, javisst. Men inte kontrollera mitt liv. Jag är vuxen. Har min egen familj. Jag bestämmer min vardag.
Bestämmer du det eller låter du Elli bestämma? Hon sneglade på mig.
Mamma!
Säg sanningen! Förr åt du alltid av min mat. Och nu vänder du bort blicken! Hon har hjärntvättat dig med sina hälsotrams!
Ingen har hjärntvättat mig. Jag valde själv. För jag kände mig sliten. Läkaren sa att det var nödvändigt. Jag ändrade rutinerna och blev friskare. Jag mår utmärkt. Tester är bra, blodtrycket normalt, massor av energi. Ser du inte?
Jag ser att du minskat femton kilo! rösten darrade. Du är inte dig själv!
Jag är mer mig själv än på länge. Förr var jag överviktig, hade stor mage, blev andfådd i trapporna. Det är inte normalt vid trettio två.
Du var aldrig överviktig, envisades hon.
Jo, och nu är det rättat till.
Hon började gråta, satte sig på en stol.
Jag är rädd, sa hon tyst. Rädd att du blir sjuk. Att något händer. Du är min enda det finns ingen annan.
Erik satte sig och tog hennes hand.
Mamma, det är tack vare mitt val jag är frisk nu. Om jag fortsatt som förut hade hjärtat tagit stryk, eller så hade jag fått stroke. Jag undvek allt det.
Du kanske gått ner för mycket, snyftade hon.
Nej. Jag är normalviktig för min längd. 80 kilo på 180 cm. Jag stannar där. Det känns bra.
Hon satt tyst länge och såg på våra händer.
Vad ska ni med gym och diet till? Folk förr åt mat som vanligt.
Men folk rörde sig hela dagarna, tillade jag försiktigt. Inte stillasittande med datorer. Och maten var bättre. Nu måste vi balansera och motionera på annat sätt.
Hon såg på mig, med sorg i blicken.
Du tar honom ifrån mig.
Jag hajade till.
Hur då? Han är din son, du kommer alltid vara hans mamma.
Tidigare kom han, åt min mat, vi pratade. Nu känns jag inte behövd.
Birgitta, sa jag, satte mig mittemot. Det handlar inte om mat. Kärlek mäts inte i köttbullar. Erik älskar dig. Men han måste äta det som passar honom. Annars slutar det illa.
Jag har bara kunnat visa omtanke genom att laga mat, viskade hon.
Då förstod jag. Birgitta var varken elak eller klantig bara rädd, och hennes språk för kärlek var mat. Nu dög det plötsligt inte längre, och hon visste inte hur hon skulle vara behövd.
Erik behöver dig, sa jag. Som samtalspartner, mamma. Han vill hänga med dig prata, fika, gå på film. Men släpp detta med maten och låt honom vara vuxen.
Hon såg på mig länge.
Det var aldrig meningen att såra dig, sa hon till slut. Jag visste inte hur jag annars skulle nå honom.
Han äter bra. Bara annorlunda.
Erik la en arm om henne.
Om du vill laga gärna något nyttigt. Elli hjälper dig gärna. Eller kom över, så lagar vi tillsammans. Men snälla sluta ringa Elli och förhöra dig om min mat. Det är förödmjukande.
Hon torkade tårarna.
Jag ska försöka.
Vi gick därifrån med en spirande känsla av hopp. Erik klämde min hand.
Tack för att du var lugn, sa han. Jag vet att det här är tufft för dig.
Det är tufft. Men nu förstår jag hennes rädsla.
Jag får bevisa för henne att hon är viktig. Inte du.
***
Det gick en vecka utan samtal. Jag började hoppas. Men åttonde dagen ringde det 17.30.
Elli, det är Birgitta.
Jag hajade till.
Hej.
Tänkte bjuda er på söndag. Jag hittade ett recept på ugnsbakad fisk med grönsaker, utan mycket fett. Och sallad. Tänkte försöka, om ni kommer.
Jag kände mjuk lättnad.
Vi kommer gärna.
Är det okej? Förlåt om jag oroat dig. Jag blev bara rädd när jag såg Erik så förändrad.
Ni förlorar honom inte, Birgitta.
Nu vet jag det.
Hon la på. Erik kom ut ur duschen och såg min min.
Vad har hänt?
Din mamma. Hon bjuder på fiskmiddag.
Han log.
Hon försöker.
Ja, hon försöker.
Men på lördagskvällen ringde hon igen, orolig.
Elli, förlåt att jag stör, men kan Erik äta morot? Eller rödbeta? Det stod att de är kaloririka.
Jag skrattade till.
Det går utmärkt. Allt med måtta.
Vad är måtta? En deciliter? Två?
En deciliter räcker.
Och fisken? Lax eller torsk? Lax är fett, är det okej?
Lax är jättebra, för det är nyttigt fett.
Jaha… Och hur gör man gröt på vatten? Kan jag sätta i lite smör?
Jag insåg att det här skulle ta sin tid. Men nu försökte hon åtminstone anpassa sig.
På vatten. Men lite smör går bra.
Tack, Elli. Du är snäll som orkar med mig.
Ingen fara.
Jag är bara orolig. Vill att ni ska tycka om maten.
Det gör vi, sa jag.
Hon la på.
Erik, som hört samtalet, skakade på huvudet.
Numera ringer hon om hälsokostråd?
Hellre det, än anklagelser.
***
På söndagen besökte vi henne. Bordet var sparsmakat: ugnsbakad lax med citron och dill, grönsaker, kokt bovete, grönsallad. Och en liten pratportion paj bara som gest.
Jag försökte verkligen, sa hon. Säg till om det är fel.
Erik smakade och stängde ögonen av glädje.
Mamma, det är fantastiskt.
Hon strålade.
Jag höll laxtiden exakt. Var rädd att sabba.
Perfekt, sa jag. Birgitta, du är jätteduktig.
Hon rodnade lite.
Nästa gång vill jag lära mig att göra era proteinshakes. Du visar mig väl?
Självklart.
Vi åt och pratade om grannar, trädgård, TV-serier. Birgitta frågade inte efter ännu en portion, lade sig inte i. Hon bara var där.
När vi gick, kramade hon mig ordentligt.
Tack, viskade hon. För att du står ut. Och för att du hjälper mig förstå.
Det ordnar sig, försäkrade jag.
I bilen tog Erik min hand.
Nu kanske det vänder.
Hoppas det.
Men tre dagar senare precis klockan sex ringde det.
Elli, det är Birgitta. Har du matat Erik idag?
Jag tvekade.
Ja, han har ätit.
Vad blev det?
Då förstod jag: det kommer aldrig riktigt ta slut. Hon behöver fortsätta höra till om så genom kontroll och oro.
Birgitta, sa jag sakta men tydligt. Vill du veta vad Erik äter, får du fråga honom själv. Han är vuxen och kan svara på dina frågor.
Jo…
Jag kommer inte längre redovisa varje mål. Om du är orolig, kom gärna över se själv. Men inga fler dagliga förhör.
Hon andades några sekunder.
Du har rätt, sa hon slutligen. Förlåt. Det sitter i ryggmärgen.
Vanor kan ändras.
Just det. Jag försöker.
Hon sa hej då och la på.
Erik kom ut från vardagsrummet och såg på mig.
Gick det bra?
Jag vet inte ännu, sa jag. Men jag sa det som behövdes.
Han kramade mig.
Jag är stolt över dig.
Jag är trött… Trött på kampen om min plats i vår familj.
Förlåt att jag inte skyddade dig bättre.
Gör det nu.
Jag lovar.
En vecka gick. Ingen ringde. Sen en till. Jag började hoppas på att gränsen var satt.
Men en fredagskväll knackade det på dörren. Birgitta stod där med en matlåda.
Hej Elli. Stör jag?
Nej, kom in.
Hon ställde en gryta på köksbänken.
Här är en grönsaksgryta nästan inget fett. Hoppas ni gillar.
Erik kramade henne.
Tack, mamma.
Jag försöker hänga med på ert spår. Dömer ni mig inte allt för hårt?
Vi åt grytan. Den var jättegod. Birgitta satt och följde oss med en varm blick.
Tycker ni om det?
Väldigt!
Hon såg lättad ut.
Sen gick hon efter en timme. Ingen kontroll i kylen, ingen föreläsning. Bara umgänge.
Erik smög upp bakom mig och höll om mig.
Hon försöker verkligen nu.
Ja, mumlade jag, men jag visste striden var inte slut. Det skulle säkert komma bakslag, fler kontroller.
Men nu visste jag att jag kunde säga ifrån, sätta gränser. Att jag och Erik hade rätten till vårt liv tillsammans. Och att han ställde upp för mig.
På måndagen, punktligt klockan sex, ringde telefonen.
Jag såg numret. Birgitta.
Svarade.
Elli, det är jag. Jag tänkte höra är ni lediga i helgen? Kommer ni hit? Jag vill att du lär mig göra de där kvargplättarna utan mjöl. Kan du visa?
Jag drog efter andan.
Självklart Birgitta. Vi kommer.
Hon sa tack, la på.
Erik såg frågande på mig.
Ett steg framåt?
Små steg, men ja.
Han log och kysste min panna.
Hon vill på sitt sätt.
Ja, sa jag.
Och kanske, tänkte jag, kommer hennes samtal en dag inte längre vara kontrollerande. Kanske blir de helt enkelt bara samtal. Mellan människor som älskar varandra och försöker lära känna varandra på nytt.
Men just då, medan vintermörkret smög in över köket och en nyttig middag doftade svagt, visste jag i alla fall en sak: kampen var varken vunnen eller förlorad. Men vi stod på samma sida. Tillsammans.
