*Nu, denna gång, hoppas jag att ni inte kommer att besöka oss bara för tre dagar? Lina, varför tystnar du?*
– *Lycka till med dagen, Solveig Ingrid!* Håll dig frisk, ta hand om dig själv! Jag och Erik kommer att höra av oss så snart vi har löst dessa ärenden.
Lina lade snabbt undan mobilen, tvekande.
*Vilken förbannelse*, tänkte hon. *Det såg trevligt ut, mormor var nästan snäll idag, och anledningen var ju hennes 70-årsdag… men redan från första ordet ville jag bara sluta.*
För Lina skulle det helgens besök till Erikas föräldrar vara en börda. Hon och Erik kunde äntligen använda deras gemensamma semester, men han ville åka till stugan i Småland, något hon aldrig riktigt förstått. Hon försökt föreslå alternativ – kanske en weekend i Göteborg eller en campingresa någonstans – men Erik var kategorisk. Man måste visa respekt, hejdade han sig. Föräldrarna ska uppskattas. Det var i sin ordning.
* ***
– *Lina, jag ser ju föräldernas ansikter kanske en gång om året. Vad om vi inte åker dit i helgen? Då kommer barnen aldrig ens riktigt lära känna ättestorefar och advokaten i stan.*
– *Älskling, men varför föreställer du dig att det är vi som behöver besöke dem?* Jag menade, har du skulle växla plats – skulle dina föräldrar riktigt njuta av det? *
– *Vad i all världen säger du?* Erik fnyste och såg förskräckt ut. *Hon tycker ju ni är trevliga, hon har ju sagt så!*
– *Hon skriver ju alltid likadant – ber om fler bilder på barnen, men frågar aldrig hur de mår, om det går bra på skolan. Hon vill bara visa på sina foton för granneängeln. Vardagslivet, våra problem, våra bekymmer – det intresserar henne inte.*
– *Säg till, Lina. Då var vi nästan boende längre bort. De kunde ju aldrig hjälpa till med barnen. Om de bodde närmare, skulle allt vara annorlunda.*
– *Men Erik, min mamma bor också i Malmö, men har hunnit Resia tre gånger under året, betalt tåg- och bilbilar, och varit där för oss i Svantejämten. Dina föräldrar – liksom aldrig. Sucks.*
– *Nä, det är så, enklaste. Min fars dotter är en ängel. Det har jag aldrig bestridit. Men att vi är hennes favoritbetjänt, det är något annat.*
– *Ja, hon följer upp hela tiden, far den, fiskeparkeringen – hon är så engagerad. Hon nypons i livet*, sa Lina, *men hon påverkar ingenting. Det är inte kärlek, det är plikt.*
– *Ni uppskattar ju henne!*
– *Nej. Äntligen min mamma – hon siktar, röjer upp i livet. Kör runt i sina barns liv. Ni uppskattar henne inte. Och ni tycker inte om mig heller.*
– *Finns det inget sätt att få dig att njuta?*
– *Allt går fint, Erik. Det är bara att…* *Jag gillar inte det där stället. Aldrig. Jag känner mig obehaglig. Och barnen också.*
– *Hur då? De får säng, tv, fika! Var finns problemet?*
– *Det finns ett äldre uttryck: ‘God förälskelse, tråkigt lusthållning.’ Det passar. Jag stelar aldrig – jag betalar, jag städar, jag visar respekt. Men inte på deras villkor. Jag hör mig inte.*
– *Du har aldrigt sagt något innan! Jag trodde ni njöt precis lika mycket som jag. Det är ju vår del av familjens jag!*
– *Hug av mig, Erik. Försök förstå det som begynner bläcka. Jag ser det. Jag hör orden. Jag märker vrålen. Och jag är led. Jag är led. Jag sade inget till dig för att du är en trogen pojke – men inte mer. Jag är dina förälders fiende.*
– *Plums! Var är det du kommer ifrån? Försök komma UNDER sanningen. Jag har dina föräldrar på hjärtat. De är bättre än så!*
– *Jag är din fru. Jag borde kunna andas. Att jag inte får ha barnen, att jag inte får själva köra bil – det är inte respekt. Det är tjuren.*
– *Så det är det i allt fall. Då fixar vi. Jag ska försöka förstå. Och du ska försöka sluta vara så lättillgänglig. Som om det bara är jag som sinnas gott.*
Lina förberedde saker i tre dygn, men Erik var kall som en vinterstorm. Hon förstod varför: han ansåg att han valt fel kompanjon. Men det var hans val. Just nu var det hennes tur att stå upp.
Länge talade hon om att hon var en retirerad sovare, en som tystnade för att inte oroa. Men det tystandet snörde kring hennes samvete.
En vecka senare, i förbifarten från Stockholm till Småland, valde Erik att ge en ordentlig fika. Han stoppade på parkeringsplatsen och reste sig upp. Men Lina sträckte sig inte längre. Hon bara log mot sina söner i baksätet.
När de kom fram till föräldrarnas stuga, stod Solveig Ingrid redan i dörren. Hennes leende var så kallt, så tvingande, så falskt – precis som hon alltid gjorde.
– *Barn, välkomna till mitt hem. Ni är alltid välkomna, förstås!*
– *Det där var min mors röst*, sade Erik till Lina med ett smärtsamt leende. *Hon sjalv jagade ju dig.*
Men den här gången stod Lina rak – och tystnade inte.
– *Ni har för mycket plats i er stuga, om jag får säga. Men jag har inte sinat, och barnen heller inte. Vi har bara varit tvungna att åka en bit.*
– *Vad säger du?!*, utbröt Solveig Ingrid. *Ni får mer säng, bättre hus! Hur vågar du?*
– *Jag har varit tyst för mycket, om du vill veta. Din son sa att du ville visa mig hur man leker. Men vi spelar inte dina spel längre. Jag kommer inte åka tillbaka. Det var ett fel att skriva ett paket, ett fel att resa. Men det var mitt val. Och nu är jag Algebra utflaggad.*
Hon lade ifrån sig sitt hotellköppligt plattsked, ett som aldrig rört mål i hennes järnmarinerade kyckling.
– *Det är min salsgjord, min plats. Jag vållar aldrig problem. Och jag sörjer för barnen. Du, Solveig Ingrid, är endast min inbjudningsplockare. En förälder som inte försöker, som inte lyssnar. Du antar att jag skuldbärar, men det gör jag inte. Jag har gått bort. Och jag väntar fortfarande.*
I skymningen stod Erik i köksbudgeten, skrattade till sina söner. Rekordet hade brutits. För första gången såg han sitt barns leenden – varken tvingad av tankar om plikt eller rester av fasa. Så, tyst, viskade han: *Tack, Lina. Tack för att du äntligen gav mig en chans att se dig först.*
Men Solveig Ingrid stod kvar vid tvättstilen, handskogen bräcklig i hennes hand. Dörren var öppen. Men ingen vände sig tillbaka.
*Det var ingen väg hem, den dagen* – *ty solen var redan gången bort från två levande själar.*
