Dagboken
Efter faderns död beslöt Elsa och hennes man Sven att sälja huset på landet. Elsa väntade barn och de behövde pengar för att köpa en större lägenhet i staden.
Det var en varm septemberdag. Elsa stod och såg ut över byn men kände inte igen den. På ett år hade höga staket rest sig och gamla förfallna hus hade ersatts med nya hem i skiftande färger. Endast deras hus stod kvar, oförändrat.
Sven parkerade Volvon framför farstun. Elsa klev ur bilen och sträckte på sig. Tystnaden var så påtaglig, och den friska luften fick henne nästan att svindla. Hon låste upp ytterdörren och steg in. Huset verkade ha krympt, trångt och tillknäppt.
Ett helt år hade det stått tomt. Efter mammas död hade fadern kommit hit ensam. Tomten var stor, men han odlade ingenting, gick hellre ut i skogen eller fiskade. Även förra året hade han längtat hit, trots att sjukdomen redan hunnit ta på honom. Han sa alltid att luften här var renare, att den läkte.
I början av maj hade de kört hit honom. Då insåg Elsa hur svag han hade blivit. Han kunde inte bo här ensam. Så hon övertalade honom att följa med hem till staden igen. En månad senare blev han sängliggande, och vid slutet av september var han borta.
Elsa och Sven var stadsmänniskor genom och genom, de skulle inte komma hit ofta. För långt från stan, dessutom var semestertid reserverad för havet. Utan regelbundet underhåll skulle huset förfalla. Redan nu såg det nästan övergivet ut. Därför hade de bestämt sig för att sälja medan det fortfarande var i gott skick. Om de längtade tillbaka till lugnet och landsluften när de blev äldre, kunde de alltid köpa något närmare staden.
Tårarna vällde upp i Elsas ögon när minnena trängde sig på. Huset var en arvegåva från morföräldrarna. Först hade mamma gått bort, sedan morföräldrarna, ett efter ett, och förra året pappan.
Elsa stod framför porträttet av en ung flicka på väggen. Sven kom in med en väska, ställde sig bakom henne och lade armarna om henne.
– Jag har inte sett det här fotot förut. Hur gammal var du på den? frågade han och tittade på bilden.
– Det är inte jag, det är mamma. Hon var väl sexton eller sjutton, fortfarande i skolan.
– Du är otroligt lik henne. Jag trodde det var du. Han såg henne i ögonen. – Hämta en hink så går jag efter vatten, så får du koka te.
Elsa snörvlade till och gick ut i köket. Hon kom tillbaka med en zinkhink.
– Den stod uppochnedvänd. Men skölj den först. Brunnen är två hus bort. Hon räckte hinken till mannen.
– Jag vet. Sven gick ut och hinken gnisslade tom i hans hand.
Elsa satte på spisen, men den tändes inte. »Säkringarna«, kom hon ihåg. De låg under mätaren i rummet. Hon skruvade fast dem, kände med handen – den uppvärmda metallytan brände lätt mot huden.
Hon såg sig omkring. Ingenting skulle hon ta med sig, förutom kanske mammas foto. Hon skulle gå till grannarna, fråga om någon ville ha deras saker.
Efter teet gick Elsa till grannfrun. Deras hus delades inte av något högt staket.
– Ska ni sälja? frågade tant Maj.
– Ja, nickade Elsa.
– Jag kan titta förbi. Fast jag har nog av mina egna saker. Ska jag berätta för de andra?
– Gärna, log Elsa.
Hon återvände hem. Sven höll på att sortera vad som gick att bränna. Spisen behövde ändå tämmas; huset var fuktigt. Medan Sven skötte om eldningen klättrade Elsa upp på vinden med den knarrande stege som böjde sig under hennes tyngd.
– Ska jag göra det? frågade Sven och tittade upp från pappershögen på bordet.
– Nej, jag klarar det.
Förr i tiden var Elsa rädd för att gå upp på vinden. Om nätterna hördes steg ovanför huvudet. Någon gick omkring där uppe. Pappa sa att det var katter eller att huset knakade när det svalnade efter en varm dag. Men Elsa drog ändå täcket över huvudet och somnade så.
Solen strömmade in genom det lilla fönstret på vinden. Dansande dammpartiklar svävade i ljusstrålarna som om de levde.
– Det är inget skrämmande här, sa Elsa högt.
Hennes röst fick skuggorna att krypa ihop. Hon försökte undvika de stora spindelvävarna som hängde från taket, spända mellan linorna där mormor brukade hänga tvätten när det regnade. Elsa öppnade en av kartongerna. Där låg gamla julgransprydnader. »Mormor och morfar hade julgran«, tänkte hon förvånat. Hon hade aldrig varit här på vintern.
I en annan låda låg leksaker som Elsa inte alls kom ihåg. I ett hörn stod en spinnrock. Inget användbart här. Elsa gick till luckans kant och såg sig om. Blicken fastnade på något som stack fram under en bräda – en bok- eller anteckningsbokshörn.
Hon gick tillbaka, drog försiktigt i hörnet och fick upp en tjock anteckningsbok. Sidorna var gula och klibbiga av fukt och tid. Elsa såg anteckningar under datum. Hon förstod genast: en dagbok. Mammas dagbok.
Det var inte rätt att läsa andras dagböcker. Mamma hade varit borta i många år, men hennes tankar fanns kvar på dessa gulnade sidor. Å andra sidan – varför skrev man dagbok om inte för att någon en dag skulle läsa den? Varför hade mamma gömt den under taket?
Elsa satte sig på en uppochnedvänd hink och bläddrade lite, läste hastigt. Vissa anteckningar var långa och detaljerade, men de flesta bara några meningar.
Hon slog upp en sida på måfå.
21. 06. 1988. I går kom Erik hit. Så vacker han har blivit! Idag träffades vi vid ån. Han hade redan badat när jag kom dit. När han såg mig, klev han upp ur vattnet. Två huvuden längre än jag, minst. Bredvid honom kändes jag liten och svag…
23. 06. Han sa att jag var vacker, och såg på mig så att det hettade i mig…
Elsa tittade upp. Hon kände mamma som sin mamma, inte som den unga flickan som var förälskad i någon annan än pappa. En obehaglig känsla spred sig. Hade hon rätt att läsa här? Skulle hon själv vilja att någon rotade i hennes tankar? Men Elsa hade aldrig skrivit dagbok, hon tyckte det var slöseri med tid. Skriva ner allt bara för att en gång i framtiden läsa om sina egna dumheter? Löjligt. Men om det var något man ville dölja, borde man väl förstörtElsa bläddrade vidare, men plötsligt föll ett gammalt pressat blomma ur boken och fläktade sönder i hennes hand, som om det enda kvarvarande beviset på mammas hemlighet försvann för alltid.
