Kära dagbok,
Vissa dagar känns världen som ett stort, kallt hav och ibland, är man bara tvungen att ta en simtur i kara det man har. Idag var en sådan dag.
Jag gick i Gallerian med Ebba och Lovisa, mina tjejer. De där sega dagarna när man helst vill slippa tänka på ekonomi, och bara få köpa dem något för att visa att jag bryr mig. Men så såg jag honom. Martin. Exet. Samma person som aldrig tycker sig ha råd att hjälpa till när det gäller våra barns skor eller skolgrejer alltid ekonomiska bekymmer, alltid ursäkter.
Men nu stod han där. I Sneakers Point, den dyraste skobutiken i hela Stockholm. Mitt på Östermalm med sina bonusbarn, och lät dem prova på de senaste Adidas-modellerna som om han var kung Midas. Jag kände hur något inom mig började bubbla. En storm. Men istället för att explodera, tog jag ett djupt andetag och tänkte: Det här lämnar jag inte utan att sätta spår.
Jag närmade mig långsamt, med mina tjejer i handen. Martin stod och fingrade på mobilen medan hans bonusbarn försökte de där vansinnigt dyra Nike-skorna. Expediten höll på att plocka ihop kartongerna.
Jag log mitt allra vänligaste leende och sa:
Ursäkta, har ni dessa modeller i storlek 32 och 35?
Expediten såg lite frågande ut.
Absolut. Till?
Till mina flickor, sa jag, och stegrade rösten en aning: Min man tar hela notan, eller hur älskling?
Martins blick mötte min som om han fått en stöt. Ögonen stort uppspärrade.
Vad? han hann knappt reagera innan jag redan placerat Ebba och Lovisa i provhörnan.
Ja, ja, Martin fixar det, sa jag lugnt till expediten. Vi är en bonusfamilj, ni vet. Det här är hans bonusbarn, det här är våra. Han vill alltid att alla ska bli behandlade lika visst, älskling?
Martin blev röd som en julskinka. Han försökte protestera, men expediten var redan tillbaka med kartongerna och jag blinkade till honom.
De passar perfekt, sa jag. Vi tar dem!
Sedan såg jag ett par sportiga sneakers på hyllan korallrosa. Så typiskt mig.
Kan jag få de där i storlek 38 också de korallfärgade?
Till damen? frågade expediten.
Ja, till mig, sa jag och provade dem. Oj, så fina de är. Och har ni även de eleganta svarta? Jag behöver till jobbet.
Fler?! Martin lyckades säga med en strypt viskning.
Älskling, var inte snål nu du vet ju att jag behöver bekväma skor till jobbet. Och de sportiga till när jag tar barnen till lekparken. Jag har ju sagt hur mycket jag behöver nya.
Expediten, som inte fattade något av dramat, log bara och noterade allt.
Det blir åtta par sammanlagt, sa hon och började räkna i kalkylatorn.
Jag reste mig, gav mina flickor en snabb puss, och gick nära Martin.
Bra, älskling! Jag har fler inköp att fixa. Flickorna stannar med dig, det blir väl bra? Du skjutsar hem dem sen.
Innan han hann protestera, tog jag mina påsar med de nya skorna både för mina tjejer och mig och gick mot utgången. Känslan var som att gå ut från scenen på Dramaten, triumf.
Det sista jag hörde var expediten:
Det blir 5900 kronor. Betalar du med kort eller swish, herrn?
Först på parkeringsplatsen bröt jag ut i skratt. Han såg ut som han precis fått syn på elräkningen för hela Vasastan. Jag tittade ner på mina nya korallfärgade sneakers och tänkte: Nu har rättvisan äntligen fått sin dag.
På kvällen, när han lämnade Ebba och Lovisa (givetvis en halvtimme senare än vi sagt), såg han ut som en blandning av upprörd och besegrad. Bonusbarnen var inte med.
Det du gjorde idag var
Vadå? avbröt jag med oskyldig min. Att se till att DINA flickor också får nya sneakers? Ingen fara, älskling. Det är det minsta du kunnat bidra med.
Han blev tyst och skakade på huvudet.
Åtta par ÅTTA. Behöver du verkligen två?
Man vet aldrig när rätt par skor behövs, min vän. Och förresten hur många månader har du egentligen missat att betala underhållet? Se det här som ett förskott.
Du är galen.
Nej, jag är bara trött, svarade jag. Stor skillnad. Och nu har jag dessutom världens snyggaste sneakers.
Han vände sig om för att gå, och precis innan han hoppade in i bilen mumlade han:
Åtta skor ja, det hade varit enklare att bara betala underhållet
Precis så, smartskalle, tänkte jag när jag stängde ytterdörren.
Flickorna kom springande och kramade mig lyckliga med sina nya sneakers. Jag tog på mig de korallrosa samma kväll och gick en långpromenad i Stockholms kvällsdimma. Känslan var fantastisk.
Gjorde jag fel? Kanske.
Ångrar jag mig?
Inte en sekund. Vad skulle du ha gjort i mitt ställe?
