6 mars
Det känns fortfarande märkligt att skriva ner allt detta, men idag vill jag försöka sätta ord på det som har gnagt inom mig så länge.
Min före detta pojkvän dolde mig för sina vänner, för att som han själv sa jag inte var på hans nivå.
Jag visste det redan från början, ändå blev jag kvar.
Han kom från en förmögen familj i en liten stad inte långt från Linköping hans pappa drev ett stort företag, mamman jobbade inte och deras hus var stort och nyrenoverat.
Deras bil blinkade alltid ny och skinande på uppfarten.
Jag själv bodde med mamma i ett vanligt hyreshusområde, jobbade extra som kassörska på ICA och hjälpte mamma med hyran.
Vi träffades på ett café vid stationen jag brukade handla kaffe där innan mitt pass.
Han började ringa, skicka sms, bjuda ut mig på fika.
Från början var allt vackert men ändå konstigt.
Han tog mig aldrig till ställen där hans kompisar hängde.
Han valde alltid ställen lite längre bort, små pubar eller krogar där ingen vi kände skulle dyka upp.
Om vi var på stan och jag hejade på någon bekant, släppte han min hand direkt.
Kom, vi går in här istället, kunde han mumla snabbt.
När jag till slut frågade varför, sa han: Mina vänner är så dömande.
Det sista jag vill ha är massa tjafs.
Jag svalde hans undanflykter.
Men första gången jag verkligen förstod allvaret var på en fest.
Han bjöd med mig, jag klädde mig så snyggt jag kunde köpte till och med en enkel men fin klänning på H&M.
När vi kom in viskade han genast: Stanna här vid baren så länge, jag ska bara hälsa på några. Tjugo minuter gick.
Sedan fyrtio.
Jag såg honom stå bland folk, skratta högt, ta selfies, krama sina bekanta.
Jag blev inte presenterad för någon enda.
När jag försökte gå fram för att säga hej, la han armen framför mig och muttrade: Kan du vänta utanför en stund? Ute förklarade han: Här är många viktiga personer, vill inte att det ska bli pinsamt.
Med tiden började kommentarerna svida allt mer.
Han sa att jag pratade alldeles för vanligt, att jag borde tänka på hur jag klädde mig att han aldrig skulle lägga upp en bild på oss tillsammans online, för hans familj är så privata.
Jag blev aldrig hembjuden till honom.
Fick aldrig ens träffa föräldrarna.
När jag bjöd honom på mammas födelsedag, hittade han alltid på ursäkter jobb, bilen, trötthet.
Men när det var något i hans krets, då var han bara spårlöst borta hela helgen.
Till slut frågade jag honom rakt ut: Är du skamsen över att vara med mig? Han tystnade länge, sen sa han: Det är inte skam vi kommer från olika världar.
Du är snäll, men mina vänner är på en annan nivå.
Jag vill inte bli dömd. Den meningen förstörde något i mig.
Jag frågade: Men du, dömer inte du mig då? Han bara ryckte på axlarna.
Det värsta var när jag såg bilder på honom och en kollega dottern till en känd advokat i stan på hans Instagram.
Fina restauranger, mingel, leenden, och han taggade henne överallt.
Med henne såg han både stolt och lycklig ut.
Mig fanns det inte ett spår av online.
När jag frågade blev svaret: Vi är bara vänner. Vi bråkade då på riktigt.
Jag sa att jag aldrig mer tänkte vara någons hemliga förhållande.
Han svarade: Du får acceptera hur det är, annars är det slut.
Det blev slut.
Vi gick ut från festen, sedan gick jag själv några kvarter och grät.
En vecka senare var de offentligt tillsammans.
Själv gick jag till jobbet som vanligt, och såg hans bilder från lyxmiddagar och resor poppa upp.
Han bad aldrig om ursäkt.
Han erkände aldrig hur han sårat mig.
Jag har förstått nu, såhär ett år senare, att jag var flickvännen ingen fick se.
Hon som bara existerade bakom stängda dörrar.
Hon som inte dög till selfies eller middagar bland vänner.
Det är svårt att komma över känslan av att aldrig ha varit nog.
Men jag skriver detta idag för att påminna mig själv: Jag förtjänar någon som vill hålla min hand även när folk ser på.
