Minns jag? Omöjligt att glömma! – Polina, det har hänt något… Jo, du kommer väl ihåg min utomäktenskapliga dotter Elin? – min man Alexander pratade i gåtor. Det gjorde mig nervös. – Hur skulle jag kunna glömma? Och vad är det nu? – Jag satte mig ner och förberedde mig på trubbel. – Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det… Elin bönar och ber oss ta hand om hennes dotter, alltså mitt barnbarn, – mumlade Alexander. – Varför skulle vi göra det, Alex? Och Elins man då? Har han gått upp i rök, eller vad? – Nu blev jag faktiskt nyfiken. – Förstår du, Elin har inte lång tid kvar. Mannen försvann redan för länge sen. Hennes mamma gifte sig med en amerikan och bor där borta – de har inte kontakt, är osams. Hon har inga andra släktingar. Så nu ber hon oss, – Alexander såg bort. – Och? Hur tänker du göra? – Jag hade redan bestämt mig. – Därför ber jag dig, Polina. Som du vill, så gör vi, – Alexander tittade äntligen på mig. – Skickligt. Du klantade dig i ungdomen och nu ska jag ta hand om någon annans barn. Så är det va? – Jag blev irriterad på hans svaga vilja. – Polina, vi är ju en familj. Vi måste bestämma tillsammans, – Alexander höjde rösten ett snäpp. – Men när du rullade runt med den där nya bruden, konsulterade du dig mycket med mig då? Jag är ju ändå din fru! – Tårarna kom och jag sprang in i ett annat rum. … På gymnasiet var jag tillsammans med klasskompisen Lennart. Men när Alexander började i vår klass, glömde jag snabbt Lennart. Och snart gjorde Alexander mig till sin – och jag föll pladask, för honom, för resten av livet. Han gjorde lumpen i en annan stad men höll löften om bröllop. Men plötsligt fick jag ett brev: han hade hittat kärleken och skulle aldrig komma hem igen. Men då väntade jag redan barn – och “min” bröllopsdröm försvann i ett nafs. Lennart hjälpte mig igenom allt, men när Alexander åter dök upp släppte jag Lennart för barnets riktiga far. Men Alexander blev aldrig pappa på riktigt för vår son Johan. Han litade inte på att han var Johans far – och i stället drogs han till andra kvinnor. Jag älskade trots allt, men till sist hamnade han hos en annan, blev pappa till Elin och vi talade aldrig om det – det där tysta såriga i vår familj. Åren gick. Sonen Johan gifte sig och vi fick barnbarn. Då dök Elin upp och bad om hjälp för sin dotter. Naturligtvis tog vi hand om lilla Alva när Elin dog, förklarade allt för Johan – och nu är Alva sexton och kallar mig mormor. Livet går vidare.

MINNS JAG? DET GÅR INTE ATT GLÖMMA!

Majken, det har hänt en sak… Alltså, kommer du ihåg mitt utomäktenskapliga barn, Lovisa? min man pratade som om han gick på äggskal. Det gjorde mig misstänksam.
Kommer jag ihåg? Vore svårt att glömma! Vad är det nu? jag satte mig på köksstolen, på helspänn över vad som skulle komma.
Jag vet knappt hur jag ska säga det… Lovisa bönar och ber om att vi ska ta hand om hennes dotter, alltså mitt barnbarn, mumlade Oskar fram.
På vilka grunder då, Oskar? Vad hände med Lovisas man? Har han fått fnatt? nu hade min nyfikenhet vaknat på riktigt.
Förstår du, Lovisa har inte lång tid kvar att leva. Någon man har aldrig funnits där. Hennes mamma har för länge sedan gift om sig med en norrman och bor i USA. Lovisa har ingen kontakt med henne, de är osams sen gamla tider. Hon har inga andra släktingar. Så hon ber oss, Oskar såg bort, fumlade med sina händer.
Och? Hur tänker du göra? jag hade redan på känn vad jag själv ville.
Det är ju därför jag frågar dig, Majken. Det blir som du säger, Oskar sneglade äntligen på mig.
Smidigt. Du har roat dig i ungdomen, och så ska jag, Majken, ta ansvar för ett främmande barn? Eller? jag blev arg på hans handlingsförlamning.
Majken, vi är familj. Sådant här löser vi tillsammans, Oskar försökte närma sig.
Titta på det, nu duger det! Men när du sprang runt med flickor, då rådfrågade du minsann inte mig. Jag är ju din fru! tårarna bara kom, och jag rusade ut till vardagsrummet.

…I gymnasiet hängde jag först med klasskompisen Henrik. Men när det började en ny kille, Axel, glömde jag snabbt resten av gänget. Henrik blev snabbt ex. Axel la märke till mig, följde mig hem efter skolan, gav mig solrosor han plockade vid busshållplatsen och kysste mig snällt på kinden. Efter en vecka drog han med mig hem till sig. Jag sa inte emot. Jag blev kär i Oskar för livet.
Vi tog studenten och Axel blev inkallad till lumpen i Malmö. Jag stod gråtande och vinkade av min älskade på stationen. Vi skrev brev i ett år, sedan kom Axel hem på permission. Jag var alldeles rusig av lycka. Vad han än sa blev jag mjuk som smör:
Majken, när lumpen är avklarad så gifter vi oss! Egentligen är du redan min fru, i hjärtat.
Då svämmade jag över av kärlek Och så fortsatte det livet ut: Oskar såg på mig med en blick söt så jag blev knäsvag, som glass i solsken.
Axel drog tillbaka till Malmö. Jag väntade, räknade mig som förlovad. Efter sex månader kom ett brev. Axel skrev att vi borde göra slut, han hade träffat någon på en kårfest och tänkte inte flytta hem igen.
Och jag då, med barnet sparkande i magen? Där rök bröllopet. Precis som mormor brukade säga:
Lita aldrig på blommorna på våren, lita på lagret i ladorna.

…Så kom min son Simon till världen. Henrik, mitt ex, erbjöd sig att hjälpa till. Jag orkade inte vara ensam så jag gick med på det. Jo, jag låg även med Henrik, det var mest av tomhet. Jag trodde aldrig att Oskar skulle komma tillbaka.
Han försvann ur mitt liv, hördes inte av. Plötsligt en dag stod han i hallen. Henrik hade öppnat åt honom.
Kan jag komma in? Oskar såg chockad ut över situationen.
Kom om du vill, Henrik släppte motvilligt förbi honom.
Simon kände att något var fel och klamrade sig fast vid Henrik.
Kan du ta med Simon ut en stund? jag visste inte vad jag skulle göra.
När de gått ut, frågade Oskar med ett sting av svartsjuka:
Är han din man nu?
Vad spelar det för roll? Varför är du här, Oskar? jag kokade inombords.
Jag saknade dig, Majken. Ser ju att du har det bra nu, du har familj. Så du väntade inte på mig. Då går jag. Förlåt att jag stör idyllen.
Stanna, Oskar. Varför kom du hit? För att plåga mig? Simon har fått hjälp av Henrik, han är två nu, jag ville hålla kvar Oskar. Kärleken till honom hade inte dött.
Jag kom för att få tillbaka dig, Majken. Tar du emot mig? Hans blick var full av hopp.
Sätt dig, det blir lunch, hjärtat slog volter. Han hade kommit tillbaka, han hade inte glömt oss. Varför göra motstånd?
Henrik fick gå igen. Simon behövde en pappa, ingen bonuspappa. Senare fann Henrik sin egen lycka med en kvinna som hade två barn sedan innan.

…Åren gick. Oskar kunde aldrig älska Simon som en egen son, ständig misstanke fanns att Simon egentligen var Henriks pojke.
I hjärtat bar han inte Simon. Det kände jag tydligt. Dessutom var Oskar svag för kvinnor, blev snabbt förälskad och lika snabbt sval. Han bedrog mig till höger och vänster: med mina vänner, med deras väninnor. Jag grät, men höll ihop familjen.
Kanske var det lättare för mig än för honom. Den som älskar slipper ljuga, slipper dölja och hitta på ursäkter. Jag bara älskade. Han var mitt solsken. Ibland ville jag sluta älska Oskar, lämna allt. Men på nätterna grät jag över tanken vart skulle jag ta vägen? Oskar skulle gå under utan mig. Jag var både älskarinna, fru och hans mor.

Oskar förlorade sin mamma när han bara var fjorton. Hon gick bort i sömnen. Kanske är det därför han letat efter närhet hela livet, överallt. Jag förlät honom alltid, tyckte synd om honom. Vi hade en rejäl gräl; jag kastade ut honom. Han tog sina saker och flyttade hem till släkten.
En månad gick, jag hade glömt vad vi grälade om. Oskar kom inte tillbaka. Så jag gick till hans moster. Hon stirrade förvånat när jag knackade på.
Majken, varför vill du ha Oskar? Han har sagt att ni är skilda. Nu har han ny tjej.
Tack vare henne fick jag adressen och åkte dit.
Hej, kan jag få prata med Oskar? försökte jag vara artig.
Den där tjejen log spydigt och smällde igen dörren i ansiktet på mig. Jag gick tyst hem.
…Efter ett år kom Oskar tillbaka. Hans nya tjej hade då redan fått en dotter Lovisa. Jag har alltid grämt mig över att jag en gång blev så förbannad att jag slängde ut honom. Hade jag inte gjort det kanske ingen annan hade “räddat upp” min man och fått barn med honom. Efter det försökte jag bara behaga, älska honom gränslöst.
Vi pratade aldrig om Lovisa, hans dotter med den andra. Det kändes som tabuämnet vars nämnande skulle spränga hela vår familj. Vi teg hellre och låtsades som ingenting.
Tja vem har inte misstag i bagaget. Låt damerna hålla fingrarna borta från andras män, säger jag bara!
Så levde vi. Nu, med åren, hade Oskar blivit lugnare, snällare, hemkär. Hans tidsfördriv försvann. Han satt hemma och såg på tv mer och mer. Simon gifte sig tidigt och gav oss tre barnbarn. Tiden gick.
Så, efter alla dessa år, trädde Lovisa fram och bad oss ta hand om sin dotter.

Det får en att tänka till. Hur ska man förklara för Simon att en okänd flicka ska flytta in hos oss? Han har ju ingen aning om vad pappa gjorde i ungdomen.
…Så vi tog hand om femåriga Alva. Lovisa gick bort, hennes liv tog slut vid trettio. Alla gravar växer igen, livet går vidare.
Oskar tog samtalet med Simon, far och son emellan. Efter att ha hört Oskars bekännelse sa Simon bara:
Det som varit har varit. Jag dömer er inte. Men flickan ska vi ta hand om, så klart. Hon är ju vårt kött och blod.
Jag och Oskar andades ut. Vilken varm och empatisk son vi har!
…Nu är Alva sexton. Morfar Oskar är hennes idol, hon viskar saker till honom hon aldrig berättar för andra. Mig kallar hon mormor, och säger att jag är hennes avbild från när jag var ung. Och jag instämmer alltid, utan att blinka.