Minns jag? Omöjligt att glömma! – Polina, det har dykt upp en sak… Kommer du ihåg min utomäktenskapliga dotter, Elin? – Min make pratade i gåtor, vilket oroade mig. – Hmm… Minns jag? Hur skulle jag kunna glömma! Så, vad gäller saken? – Jag satte mig ner på en stol, beredd på dåliga nyheter. – Jag vet knappt hur jag ska säga det… Elin vädjar och ber att vi ska ta hand om hennes dotter – alltså mitt barnbarn, – mumlade min man. – Och varför skulle vi göra det, Lasse? Har inte Elin en man? Eller vadå, har han lämnat skeppet? – Jag blev faktiskt nyfiken och rätt så intrigierad. – Det är så att Elin inte har lång tid kvar att leva. Någon man har hon aldrig haft. Hennes mamma gifte sig med en amerikan för länge sen och bor nu i USA. Elin har brutit med henne och de har ingen kontakt alls. Och några andra släktingar finns inte. Så nu ber hon oss, – Lasse såg skamsen ut och mötte inte min blick. – Och? Hur har du tänkt göra, vad vill du? – Själv hade jag redan tagit mitt beslut. – Det är därför jag vill rådfråga dig, Polina. Du bestämmer, – Lasse såg nu frågande mot mig. – Så passande. Du har gjort bort dig i din ungdom och nu tycker du att jag, Polina, ska ta ansvar för någon annans barn. Visst? – Jag kokade av ilska över hans flathet. – Polina, vi är ju en familj. Det här måste vi besluta tillsammans, – Lasse försökte ta initiativet. – Oj, nu duger det att komma ihåg familjen! Men när du låg med andra ställde du inte en enda fråga! Jag är ju ändå din fru! – Tårarna rann och jag sprang ut ur rummet. …På gymnasiet var jag tillsammans med Mattias. Men när en ny kille, Alexander, började i klassen glömde jag plötsligt allt annat. Mattias blev snabbt historia. Alexander fick upp ögonen för mig, började följa mig hem, gav mig blommor han snott från rabatten och kysste mig hett på kinden. En vecka senare drog han mig med sig i säng – och jag sa inte emot. Jag blev förälskad i Lasse för livet. Vi gick ut skolan och Alexander skulle göra lumpen i Borås, långt bort. Vi skrev till varandra i ett år, sen kom han hem på semester. Jag var så överlycklig att jag inte visste hur jag skulle uttrycka mig. Lasse överöste mig med kärlek och jag sträckte på öronen: – Polina, om ett år gifter vi oss! Även om du redan är min fru i hjärtat. När han sa det blev jag helt förälskad igen… Så har det alltid varit: Lasse ger mig en blick från topp till tå – och jag smälter som glass på en solig dag, som choklad på elementet. Tillbaka hos lumpen skrev Alexander efter ett halvår att han träffat sin stora kärlek och inte skulle återvända hem. Men då sparkar barnet hans med benen i min mage. Så mycket för det där bröllopet. Precis som mormor alltid sa: – Lita inte på boklöven när de blommar, lita på kornboden i ladan. …Tiden gick och Ivan föddes. Som tur var erbjöd Mattias, mitt ex, sig att hjälpa. Jag var desperat och tackade ja. Jo, vi hade en liten affär, jag och Mattias, för jag trodde aldrig jag skulle få se Lasse igen. Han var borta i flera år, men plötsligt kom han tillbaka. Mattias öppnade dörren, och där stod Alexander. – Kan jag komma in? – Lasse såg förvånad ut över synen. – Kliv på då, – Mattias släppte ovilligt in honom. Ivan började gråta och klamrade sig fast i Mattias. – Mattias, gå ut och gå en runda med Ivan, – jag visste inte vad jag skulle göra. Mattias och Ivan gick. – Är det din man? – undrade Lasse svartsjukt. – Spelar det någon roll? Vad gör du här? – Jag var arg och förstod inte varför Alexander kommit tillbaka. – Jag saknade dig, det är allt. Ser att du har det bra, Polina. Du har familj. Betyder det att du inte väntade på mig. Jaja, då går jag. Förlåt att jag störde er familjelycka, – Lasse vände om mot dörren. – Vänta, Alexander. Varför kom du hit? För att såra mig? Mattias hjälper mig när jag är ensam. Förresten, han uppfostrar din tvåårige son, – försökte jag stoppa Lasse. Kärleken till honom hade aldrig dött. – Jag vill ha dig tillbaka, Polina. Tar du emot mig? – Lasse tittade hoppfullt på mig. – Kliv in, det blir middag nu, – hjärtat slog volter, känslan av vinst och lycka sköljde över mig igen. Han kom tillbaka, han hade inte glömt. Varför skulle jag göra motstånd då? Mattias blev utbytt ännu en gång. Min Ivan behövde en riktig pappa, inte en plastpappa. Så småningom skulle Mattias gifta sig med en vettig kvinna och ta hand om hennes två barn. …Åren gick. Lasse lyckades aldrig riktigt älska Ivan som sin egen son. Han trodde alltid Ivan var Mattias barn. Han tog honom aldrig till sitt hjärta, det kände jag. Alexander har alltid haft svårt att hålla sig till en kvinna. Han fastnade snabbt för nya tjejer och gjorde slut precis lika snabbt. Han var otrogen till höger och vänster: med mina vänner och vänners väninnor… Jag grät ofta, men älskade honom ändå och skyddade vår familj. Det var faktiskt enklare för mig än för honom: den som älskar lever lyckligt ovetande. Jag behövde inte ljuga eller hitta på bortförklaringar. Jag älskade bara. Lasse var mitt solsken. Ibland ville jag sluta älska honom, släppa allt och dra. Men om nätterna skämdes jag för sådana tankar. Vart skulle jag ta vägen? Och hur skulle han klara sig utan mig – jag var ju både älskarinnan, frun och mamman för honom. …Lasse förlorade sin mamma när han var fjorton. Hon dog i sömnen. Kanske letar Lasse därför efter kärlek hos andra kvinnor hela sitt liv. Jag förlät honom allt och ömkade honom. En gång bråkade vi riktigt ordentligt och jag slängde ut honom. En månad gick, jag hade glömt bråket, och Lasse var fortfarande borta. Jag fick gå till hans släkt och söka honom. Hans moster blev förvånad när hon såg mig: – Polina, varför vill du träffa Lasse? Han har sagt att ni är skilda. Han har ny tjej nu. Genom henne fick jag adressen och dök upp hos kärleksparet. – Hej! Kan du hämta Alexander, snälla? – Jag försökte vara artig. Tjejen flinade elakt och slåpp dörren framför näsan på mig. Jag gick därifrån i tystnad. …Alexander kom hem igen efter ett år. Då hade tjejen fått en dotter, Elin. Jag har alltid ångrat att jag kastade ut min man då. Då kanske det aldrig hade blivit någon tjej och inga utomäktenskapliga barn. Jag började vårda Lasse ännu mer, älska honom ännu starkare. Vi har aldrig pratat om Elin, hans utomäktenskapliga dotter. Det kändes som att ämnet, om vi rörde vid det, skulle få hela familjen att rasa som ett korthus. Vi höll tyst om det som kunde sarga. Så vadå, ett barn från en annan kvinna… Sånt händer väl. Bara de där tjejerna slutar lägga beslag på andras män! Så här gick åren. Med tiden blev Lasse lugnare, ödmjukare och mer överens. Flirtarna försvann. Lasse satt mest hemma framför tv:n. Vår son gifte sig tidigt och gav oss tre barnbarn. Och så kom det här… Efter alla år dök Elin, utomäktenskapliga dottern, upp och bad att vi skulle ta hand om hennes lilla dotter. Man får verkligen fundera. Hur ska vi förklara för Ivan att det flyttar in en okänd flicka hos oss? Han har ju ingen aning om sin pappas bravader i ungdomen. …Självklart ansökte vi om att bli vårdnadshavare för femåriga Alina. Elins väg tog slut när hon bara var trettio år. Graven växer igen, men livet fortsätter. Lasse lovade prata med Ivan som man till man. Vår son lyssnade på sin fars bekännelse och sa: – Föräldrar, det som hänt har hänt – det är för länge sedan. Jag är inte er domare. Vi ska självklart ta emot flickan. Det är ju vårt blod. Jag och Alexander andades ut. Vi har en riktigt bra son – med hjärtat på rätt ställe. …Alina är sexton idag. Hon avgudar morfar Lasse, hon berättar hemligheter för honom, kallar mig ”mormor” och säger att hon är min avbild från ungdomen. Jag håller med henne, alltid…

Author Karlsson JohanReading 9 minViews 104

MINNS JAG? GLÖMMER JAG ALDRIG

Elsa, nu är det så att ja, du minns väl min utomäktenskapliga dotter Malin? min man pratade i gåtor igen. Jag blev direkt misstänksam.
Vadå, minns jag? Hur skulle jag kunna glömma! Vad är det nu? Jag satte mig på köksstolen, förberedd på bekymmer.
Jag vet inte ens hur jag ska säga det Malin ber om att vi ska ta hand om hennes dotter, alltså mitt barnbarn, mumlade min man Lennart.
Jaha, och varför skulle vi göra det, Lennart? Har inte Malin någon man? Är han helt från vettet? Nu var jag både nyfiken och orolig.
Ser du, Malin har inte lång tid kvar. Hon har aldrig haft någon man. Hennes mamma gifte sig med en amerikan för länge sen och bor i USA nu. Kontakten med dottern är bruten efter ett stort gräl. Det finns ingen annan släkt Därför frågar hon oss, Lennart blev generad och undvek min blick.
Och? Hur har du tänkt göra då? Vad vill du? Själv hade jag redan bestämt hur vi skulle göra.
Jag vill prata med dig först, Elsa. Du bestämmer, för första gången tittade Lennart bedjande på mig.
Praktiskt. Du har haft dina äventyr i ungdomen, men ansvaret ska jag ta nu? Jag kokade inombords över hans svaga sätt.
Elsa, vi är ju en familj. Vi måste fatta beslutet tillsammans, nu försökte Lennart ta initiativet.
Du är lustig du! När du låg med en annan, frågade du inte mig om råd. Jag är ju din fru! Tårarna vällde upp och jag rusade ut ur rummet.

När jag gick på gymnasiet var jag ihop med Tomas i klassen. Men så började den nya killen, Oskar, och jag glömde allt och alla. Dumpade snabbt Tomas. Oskar fick ögonen på mig, följde mig hem, kysste mig hett på kinden, plockade blommor från stadens rabatter åt mig. Och efter någon vecka gick vi till sängs. Jag sa inget, var hopplöst förälskad i Oskar.
Vi tog studenten, och Oskar ryckte in lumpen ute i Luleå. Jag stod på perrongen och grät floder när han åkte. Under ett år höll vi kontakt, skrev långa brev. Sen fick han semester och kom hem. Jag svävade av lycka, ville göra allt för honom. Oskar var romantisk, full av löften:
Elsa, jag kommer tillbaka om ett år, då gifter vi oss! Fast, du är redan min fru i mitt hjärta.
Vid de orden smälte jag bort, som glass på en het sommardag eller choklad på hösten.
Han for tillbaka till Luleå och jag räknade mig, i hjärtat, som förlovad. Efter sex månader fick jag ett brev. Oskar skrev att vi borde göra slut; han hade träffat sitt livs kärlek i kasernen och tänkte aldrig komma tillbaka hit.
Och där stod jag, gravid med Oskars barn. Så mycket för bröllop. Mor hade alltid sagt:
Tro inte på blommor i bladhavet, tro på kärnan i källaren.

När tiden var inne föddes min son, Emil. Jag måste säga att Tomas gjorde rätt för sig och erbjöd hjälp. Utan utväg tackade jag ja. Och ja, Tomas och jag blev ett par ett tag, men i hjärtat hade jag släppt Oskar. Han var borta ur mitt liv, hörde aldrig av sig.
Så en dag står Oskar plötsligt där i dörren. Tomas öppnade, blev ställd:
Får jag komma in? Oskar var minst lika förvånad.
Gå in då, när du ändå dyker upp, Tomas muttrade.
Lilla Emil, som kände att något var fel, började gråta och klängde på Tomas.
Tomas, gå ut och ta en promenad med Emil, jag visste inte vad jag skulle göra.
Så stack de ut.

Är det din man? frågade Oskar misstänksamt.
Vad rör det dig? Varför är du här? Jag var både arg och sårad.
Saknade dig, det är allt. Ser att du har klarat dig, Elsa. Familj och allt. Du väntade inte på mig, alltså. Tja, då går jag. Förlåt att jag störde idyllen, Oskar gick mot dörren.
Vänta, Oskar. Varför kom du egentligen? Ville du bara såra mig? Tomas försöker bara hjälpa mig ur ensamheten. Han uppfostrar din son, två år gammal nu, jag försökte hålla kvar Oskar. Känslorna för honom hade inte dött.
Jag kom tillbaka till dig, Elsa. Tar du emot mig? Oskar såg på mig med hopp.
Kom in, vi ska just äta, hjärtat slog volter, kände mig lycklig. Han kom tillbaka, han hade inte glömt. Varför stretar emot?
Tomas blev bortvald. Min Emil behövde sin riktiga pappa. Tomas gifte sig senare med en snäll kvinna med två barn från tidigare.

Åren gick. Oskar, min Lennart, lyckades aldrig helt älska Emil som sin egen. Han såg honom mest som Tomas pojke. Hans hjärta brann aldrig riktigt för vår son, och jag märkte det. Dock var Oskar hopplös med kvinnor hela livet. Han föll snabbt, gick vidare lika snabbt. Han hade affärer till höger och vänster: med mina väninnor, och vänners vänner Jag led, men älskade honom ändå och kämpade för vår familj.
Kanske hade jag det ändå lättare än han den som älskar slipper ljuga, slipper leva i förnekelse. Jag älskade honom innerligt. Han var mitt solsken. Ibland önskade jag att ge upp, men om nätterna ångrade jag de tankarna. Vart skulle jag ta vägen? Vem skulle jag hitta? Han behövde mig som hustru, som älskarinna, som mor.

Oskars egen mamma dog när han var fjorton. Hon gick bort i sömnen. Kanske behövde han därför alltid närhet från andra kvinnor. Jag förlät honom allt, alltid. En gång bråkade vi ordentligt, så han flyttade hem till släkten. En månad gick, jag glömde nästan varför vi bråkade, men han kom inte hem. Jag fick gå och be honom komma tillbaka. Hans faster blev förvånad:
Elsa, vad vill du honom? Han sa ni skilt er. Han har en ny flickvän.
Så fick jag tack vare fastern reda på flickvännens adress. Jag dök upp hos dem:
God dag! Kan jag få träffa Oskar?
Flickan log spydigt och smällde igen dörren. Jag gick tyst därifrån.

Ett år senare kom han hem igen. Då hade flickan fött en dotter, Malin. Jag har aldrig förlåtit mig själv för att jag skickade ut Oskar den gången. Om jag stannat hade kanske Malin aldrig blivit till. Jag började kanske älska Oskar ännu mer, försökte vinna honom alltmer.
Vi pratade aldrig öppet om Malin. Det kändes som att om man ens nämnde henne så skulle hela vår familj rasa som ett korthus. Vi låtsades att inget hade hänt.

Äsch, en till dotter på snedden Det händer den bäste. Bara inte andra kvinnor lägger beslag på andras män!
Så rullade åren på. Lennart blev lugnare, mjukare, mer hemma. Alla gamla ytflirtar försvann. Han satt helst i soffan framför TV:n. Vår son Emil gifte sig tidigt, gav oss tre fina barnbarn. Och så, plötsligt

Malin, dottern utanför äktenskapet, dök upp igen. Nu bad hon oss ta hand om hennes lilla flicka.
Det fick mig att tänka. Hur förklarar vi för Emil att vi plötsligt tar in en främmande flicka? Han vet ingenting om sin pappas gamla eskapader.

Självklart tog vi hand om femåriga Alva. Malin gick bort, hon fick somna in bara trettio år gammal. Tiden går, sorgen lägger sig.
Lennart bestämde sig för att prata med Emil som vuxna män gör. Emil lyssnade på sin pappas bekännelse och drog slutsatsen:
Mamma, pappa det gamla är gammalt. Jag är ingen domare. Vi ska ta emot flickan. Hon är ju av vårt blod.
Vi drog båda efter andan, tacksamma. Vår pojke hade hjärtat på rätta stället.

Alva är sexton år idag. Hon älskar sin morfar Oskar, har sina små hemligheter med honom, kallar mig för mormor och säger att hon är min avbild som ung. Jag ler och håller med, utan invändning.

Genom allt har jag lärt mig att blod inte är allt och att förlåtelse är vägen till fred i hjärtat. Familjen rymmer mer än vi tror och kärleken bär oss, hur trasig och krokig vägen än varit.