Minns jag? Kan inte glömma! – Polina, det har hänt något… Du kommer väl ihåg min utomäktenskapliga dotter Matilda? – min man Anders talade i gåtor och det gjorde mig misstänksam. – Hm… Minnas? Kan inte glömma! Vad har hänt? – Jag satte mig nervöst ner på köksstolen. – Jag vet inte hur jag ska säga det… Matilda ber på sina bara knän att vi tar hand om hennes dotter, alltså mitt barnbarn, – Anders mumlade fram. – Och varför i all världen, Anders? Vad hände med Matildas man? Har han gått och gömt sig? – Nu blev jag både nyfiken och orolig. – Förstår du, Matilda har inte lång tid kvar. Hon har ingen man, hennes mamma gifte sig med en amerikan och bor i USA, dem har ingen kontakt. Det finns inga andra släktingar. Det är därför hon ber oss, – Anders såg bort och rodnade. – Jaha, vad har du tänkt göra? Hur vill du gå vidare? – Själv hade jag redan bestämt mig. – Det är ju därför jag frågar dig, Polina. Vi bestämmer tillsammans, – Anders såg äntligen på mig. – Smidigt, alltså – du ställer till det i ungdomen, och nu är det jag, Polina, som får ta ansvar för någon annans barn? – Jag var arg på hans obeslutsamhet. – Polina, vi är ju en familj. Vi måste bestämma ihop, – Anders försökte försona. – Jaså! Men när du sprang efter andrajejer i unga år, tänkte du på familjen då? Jag är ju din fru! – Tårarna kom och jag sprang in i ett annat rum… …På högstadiet var jag ihop med min klasskompis Peter, men när den nya killen Alex började i vår klass föll jag direkt. Peter fick snabbt gå. Alex började följa mig hem, kysste mig mjukt på kinden, plockade blommor till mig. Efter en vecka hamnade vi i säng. Jag sa inget, jag var så förälskad. När vi gick ut nian ryckte Alex in i lumpen. Jag grät floder på perrongen. Han var långt borta. Vi brevväxlade ett år. När Alex kom hem på permission svävade jag. Han smickrade mig, jag smälte som glass på sommarvärmen. – Polina, jag kommer tillbaka om ett år. Då gifter vi oss! Men jag ser dig redan som min fru. När han sa det drunknade jag i kärlek… Så här blev det hela livet. När Anders såg kärleksfullt på mig smälte jag direkt. Sen stack Alex igen. Jag väntade, såg mig som förlovad. Efter ett halvår kom brev: vi måste göra slut, han har hittat sann kärlek i sin garnison och kommer inte tillbaka. Men då väntade jag redan barn. Så var det med det. Min mormor hade sagt: ”Lova aldrig något ovanpå blommande bovete, tro bara på det som redan är i ladan.” …Tiden gick och sonen Emil föddes. Peter, mitt ex, ställde upp och hjälpte fast jag inte hade någon framtidstro. Sen försvann Alex länge, tills han en dag stod på trappan. Peter öppnade dörren. – Kan man få komma in? – Alex var överraskad. – Stig på om du nu kommit, – Peter släppte motvilligt in honom. Emil grät och klamrade sig fast vid Peter. – Peter, ta Emil på en promenad, – bad jag. Peter gick. – Är det din man? – Alex var svartsjuk. – Vad rör det dig? Vad vill du? – Jag var irriterad. – Jag saknade dig, Polina. Ser att du har familj, du väntade inte på mig. Nåväl, jag går. Förlåt att jag störde. – Alex vände sig om. – Vänta, Alex. Varför kom du då? För att såra? Peter hjälper mig, men det är du som är far till den där tvååringen! – Jag vill tillbaka till dig, Polina. Får jag? – Alex såg hoppfull ut. – Kom in, det är dags för middag, – hjärtat smalt på nytt. Han hade kommit tillbaka. Peter fick nobben igen. Min Emil behövde sin pappa, inte en styvfarsa. Sen gifte sig Peter med en ensamstående kvinna med två barn. …Åren gick. Alex (Anders) lyckades aldrig älska min Emil som sin egen son. Han trodde alltid att Emil var Peters barn. Han engagerade sig aldrig riktigt. Han var ständigt ute efter andra kvinnor. Jag grät och älskade ändå. Han ljög, bedrog, men jag älskade. Han var mitt solsken. Ofta tänkte jag lämna allt, men om nätterna skämdes jag. Vart skulle jag ta vägen? Och utan mig skulle Anders gå under. Jag var både fru och vän och mor åt honom. …Hans mamma dog när han var fjorton. Kanske var det därför Anders hela livet sökte tröst hos andra kvinnor. Allt förlät jag. En gång hade vi ett stort gräl. Jag kastade ut honom. Han försvann till sina släktingar. Efter en månad hade Anders fortfarande inte kommit tillbaka. Jag letade upp honom hos släkten. – Polina, varför kommer du? Anders säger att ni har skilt er. Han har en ny tjej nu, – sa hans faster. Tack vare henne fick jag adressen till den nya tjejen och ringde på. – Hej! Kan jag få tala med Anders? – försökte jag vara vänlig. Flickan log hånfullt och smällde igen dörren. Jag gick tyst därifrån. …Anders kom tillbaka ett år senare. Flickan hade fått en dotter, Matilda. Jag har alltid känt skuld för att jag kastade ut honom då. Annars hade det aldrig blivit någon Matilda. Jag ville gottgöra, älskade mer än någonsin. Vi pratade aldrig om Matilda. Det var tabu. Rörde vi ämnet skulle familjen falla samman. Barn på snedden – det är väl inte hela världen? Man får akta sig för rovdjurskvinnor, tänkte jag. Tiden gick. Anders blev äldre, lugnare, slutade jaga kvinnor. Vår son Emil gifte sig tidigt, gav oss tre barnbarn. Så, efter många år, dyker utomäktenskapliga dottern Matilda upp. Hon vill att vi ska ta hand om hennes dotter. Hur ska vi förklara för Emil att det kommer en ny liten flicka in i familjen? Han vet ingenting om pappas förflutna. …Självklart tog vi hand om femåriga Alina. Matilda gick bort, bara trettio år gammal. Men livet går vidare, hur tungt det än är. Anders pratade man till man med Emil. Han svarade lugnt: – Det som varit är förbi, ni är mina föräldrar. Och såklart tar vi emot Alina – hon är ju av vårt kött och blod. Vi pustade ut. Vilken fin son vi har! …Alina är sexton idag. Hon avgudar morfar Anders, kallar mig mormor och säger att hon är min avbild från ungdiden. Jag håller faktiskt med…

MINNS JAG? DET GÅR INTE ATT GLÖMMA!

Paulina, det har hänt något Du vet, min oäkta dotter Linnéa? min man talade i gåtor, och det gjorde mig genast misstänksam.
Minnas? Det går inte att glömma! Vad är det nu? Jag satte mig på en köksstol och väntade på dåliga nyheter.
Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det Linnéa ber på sina bara knän att vi tar hand om hennes dotter, alltså mitt barnbarn, suckade Håkan och studerade naglarna.

Varför i all världen, Håkan? Och Linnéas kille då? Har han tappat vettet? Jag blev genast nyfiken, kände pulsen stiga.
Förstår du, Linnéa har inte lång tid kvar. Någon man finns aldrig i bilden, och hennes mamma gifte sig med en amerikan och flyttade till USA för länge sen. Linnéa har brutit med henne. Hon har ingen annan att vända sig till. Därför frågar hon oss, Håkan såg generad ut och undvek min blick.

Och? Har du bestämt dig? Vad tänker du göra? Själv visste jag redan svaret.
Det är därför jag frågar dig, Paulina. Vi bestämmer tillsammans, Håkan sneglade på mig som om han letade efter ett rätt svar.

Vilken taktik. Du dummar dig i ungdomen och nu, Paulina, får du ta hand om någon annans barn. Är det så? ilskan bubblade i mig, Håkans velighet retade mig.

Paulina, vi är ändå en familj. Vi måste fatta beslut ihop, Håkan tog ett djupt andetag.

Titta, nu minns du vad familj är! Men när du låg med andra, då var jag visst inte värd att rådfråga? Jag är ju din fru! gråten pressade på och jag rusade in i sovrummet.

I gymnasiet var jag tillsammans med min klasskamrat Mattias. Men när Erik kom ny till klassen, glömde jag plötsligt Mattias helt. Snart gjorde jag slut med Mattias, och Erik fick upp ögonen för mig, följde mig hem, kysste mig vördnadsfullt på kinden och gav mig blommor han plockat i parken. En vecka senare drog han med mig hem till sig. Och jag sa inget emot. Jag blev huvudstupa förälskad i Håkan.

Vi tog studenten och Erik min Håkan ryckte in i lumpen. Jag grät floder när jag vinkade av honom på Stockholms central. Hans tjänstgöring blev i en annan stad.

Vi brevväxlade i ett år medan han var borta. Till slut kom han hem på permission. Jag ville knappt sluta dansa av glädje. Jag svävade, och Håkan strödde lovord över mig.

Paulina, jag kommer tillbaka om ett år, vi gifter oss då! Fast du är redan min fru i mina ögon, sa han.

De orden fick kärleken att svämma över i mig Så har det alltid varit; räckte Håkan mig en varm blick smälte jag, som glass på en sommarbrygga.

Håkan återvände till militärtjänsten, och jag räknade dagarna tills vi skulle ses igen, säker på att vi var förlovade. Men ett halvår senare kom ett brev: Håkan tyckte vi borde göra slut, han hade funnit sitt livs kärlek i kåren och skulle inte komma tillbaka till Stockholm.

I magen sparkade hans barn. Så mycket för bröllop! Min mormor brukade säga: Lita aldrig på löften, lita på handling.

Tiden gick och lilla Joel föddes. Mattias, min gamle vän, erbjöd sig att hjälpa till och av utmattning tackade jag ja. Visst var jag nära Mattias, men jag trodde aldrig jag skulle återse Håkan.

Han försvann fullständigt. Så plötsligt stod han i dörren en kväll när Mattias öppnade.

Får jag komma in? Håkan såg förvånad ut.
Om du måste, Mattias släppte motvilligt in honom.

Joel grät av spänningen och klamrade sig fast vid Mattias.

Mattias, gå ut med Joel en stund, Jag visste inte vad jag skulle göra.

Är han din man nu? Håkan sneglade svartsjukt på mig.

Vad angår det dig? Varför är du här? frustrationen kokade inombords.

Jag saknade dig, Paulina. Ser att du byggt en familj. Du väntade inte på mig, Han vände sig om för att gå.

Vänta, Erik! Varför kom du hit för att såra mig? Mattias hjälper mig, och dessutom är det han som uppfostrar din tvåårige son, Jag försökte hålla honom kvar. Kärleken vilade kvar, den ville inte försvinna.

Jag har kommit tillbaka till dig, Paulina. Vill du ha mig? Håkan såg mig rakt i ögonen, med hopp.

Kom in, det är dags för middag, Hjärtat slog dubbelslag. Han hade återvänt han hade inte glömt. Varför kämpa emot?

Mattias fick gå igen. Min Joel behövde sin riktiga pappa. Mattias gifte sig senare med en fin kvinna med två egna barn.

Åren gick, men Håkan blev aldrig riktigt far för Joel. Han trodde bestämt att Joel var Mattias son. Han brydde sig inte innerst inne. Jag kände det. Håkan hade alltid ett öga på andras kjolar, förälskade sig lätt och gick vidare lika lätt.

Han bedrog mig till höger och vänster: med mina vänner, deras vänner Jag grät, men älskade honom ändå, försökte hålla ihop familjen. Det var lättare för mig den som älskar är alltid lyckligt ovetande. Jag behövde aldrig ljuga, bara älska. För mig var Håkan solen. Ibland önskade jag att jag kunde sluta älska honom och bara gå. Men om nätterna ångrade jag alltid sådana tankar. Vart skulle jag ta vägen? Och hur skulle han klara sig? Jag var allt för honom: älskarinna, hustru och mor.

Håkan förlorade sin mamma när han var fjorton. Hon dog i sömnen. Kanske är det därför han alltid sökte ömhet hos andra. Jag förlät honom allt, ömkade honom. En gång grälade vi så hårt att jag kastade ut honom. Han flyttade då till sina släktingar. En månad gick, och jag hade glömt vad vi bråkade om, men Håkan kom inte tillbaka. Jag gick till hans faster för att be honom komma hem.

Paulina, varför söker du Håkan? Han sa att ni skilt er. Han har en annan nu, sa hans faster.

Genom henne fick jag adressen till nya flickvännen och dök upp oannonserad.

Hej, kan jag få träffa Erik? försökte jag vara artig.
Hon log hånfullt och smällde igen dörren rätt i ansiktet på mig. Jag gick därifrån utan ett ord.

Ett år senare kom Håkan tillbaka. Flickan hade hunnit få en dotter, Linnéa. I alla år har jag anklagat mig själv för att jag en gång stötte bort min man. Kanske hade inte den där flickan som genast tog hand om min övergivna make funnits om jag behållit honom hos mig.

Jag ansträngde mig än mer för att göra honom glad, älskade honom villkorslöst. Men vi pratade aldrig om hans dotter Linnéa. Det var som om familjen skulle falla sönder om vi rörde vid det ämnet. Vi höll tyst.

En oönskad dotter från fel kvinna Ja, sånt händer. Håll bara deras sluga fingrar borta från andras män!

Så gick åren med Håkan. Med tiden blev han lugnare, mer tillmötesgående. Alla flammor försvann. Han satt allt oftare hemma framför TV:n. Joel gifte sig tidigt och gav oss tre barnbarn. Och nu stod vi här

Efter alla dessa år dök Linnéa upp. Hon ber oss om ett hem för sin dotter. Man måste fundera. Hur skulle jag förklara för Joel att det kom en ny liten flicka in i familjen? Han visste ju inget om sin pappas snedsteg i ungdomen.

Självklart tog vi på oss att bli vårdnadshavare för femåriga Alva. Linnéa gick bort, blott trettio år gammal. Alla gravar växer igen med tiden, men livet fortsätter.

Håkan bestämde sig för att prata med Joel, man till man. Joel lyssnade på sin fars bekännelse och sade bara:
Vad som varit har varit, mamma och pappa. Jag dömer er inte. Barnet är släkt, det är självklart att vi tar hand om henne.

Jag och Håkan pustade ut. Vilken varm själ vår son har.

Alva är nu sexton. Hon älskar farfar Håkan, delar sina hemligheter med honom och kallar mig farmor. Hon säger att jag är precis som hon själv önskar vara när hon blir stor. Och jag kan bara le och hålla med.