Alla har en gullig fru, och jag? Jag råkade gifta mig med en riktig tokfia.
Hon skröt vitt och brett för alla efter bröllopet skulle vi bara glida in på bostadsmarknaden, för gästerna skulle komma med kuvert och familjen skulle langa över ett lån, inga problem! Men nej. Hennes föräldrar flinade och sa att eftersom hon prompt ville gifta sig med “en värdelös mäklare” redan vid tjugo och dessutom utan utbildning, så får vi väl lösa det där med bostad på något sätt. De fnissade öppet åt hela vårt upplägg. Och så stod jag där och fick släpa hem min fru till mina föräldrar.
Där bor redan min brorsa med sin gravida flickvän det är ungefär lika rymligt som ett barskåp på Finlandsfärjan. Morsan och farsan hintade rätt tydligt om att det vore toppen om vi kunde hitta en hyresrätt. Men nejdå jag bestämde mig för att spara ihop till kontantinsats och ta ett lån, så småningom köpa vårt eget radhus. Frugan visste om planen, sa att hon längtade efter att flytta, och vad gör människan? Jo, köper aktier för våra besparingar!
Varför? Jo, för då skulle pengarna liksom växa upp som svampar ur jorden.
Mamma var nära att svimma när jag berättade. Min själ gråter. Värdet på våra aktier verkar bara sjunka, och det tar en evighet att bli av med dem. Antingen säljer vi och förlorar lagom mycket, eller så chansar vi och låter pengarna sova vidare och hoppas på ett mirakel. Och där står vi alla andra har redan barn, ordnade hem och middag varje torsdag, och vi vi har aktier! Hurra.
Nu sitter frugan och snyftar att hon blivit lurad och dessutom har hon betalat folk för att lära henne hur man investerar. Själv kan jag inte låta bli att tänka att det luktar skilsmässa lång väg. Jag är tydligen inte mer kär än att jag bara tänker på de där pengarna året och dagarna vi sparat, och sen förvandlas allt till damm och luft.
Helt ärligt, det började väl gå snett redan på startlinjen. Och den här cirkusen bara bevisar varför min tillvaro ständigt är som en lång, regnig november allt för att jag gifte mig med en tjej som saknar kompass.
