Jag kommer från en stor familj pappa, mamma, min äldre bror, två systrar och jag. Vi bodde i en rymlig trerumslägenhet i Uppsala, och pappa hade byggt en generös sommarstuga ute vid Siljans strand. Trots det var vi aldrig riktigt en sammansvetsad familj. Barnen, särskilt systrarna, bråkade jämt och ständigt med varandra. När vi blev vuxna förändrades ingenting nämnvärt relationerna höll sig kyliga och spända.
Min bror var den förste som flyttade hemifrån. Efter lumpen gifte han sig och blev en respekterad man, men frun hans ville aldrig riktigt veta av oss. Det verkade till och med som om hon misstyckte mot vår familj. De har en dotter tillsammans, och föräldrarna försökte förstås hälsa på sitt barnbarn. Men på grund av svägerskans frostiga bemötande blev de besöken alltid rätt obehagliga. Till slut, för ungefär sju år sedan, slutade de åka dit över huvud taget.
Min äldsta syster blev som förhäxad av en skådespelare under första året på universitetet, så hon hoppade av studierna. Under tre års tid flyttade hon runt i landet och följde efter honom och hans teatersällskap. Till slut blev det gräl, och han lämnade henne i en främmande stad. Mamma och pappa erbjöd sin hjälp, men hennes stolthet tillät det inte. Först bodde hon på olika studenthem, men så småningom fick vi veta att hon gift sig. Jag har ingen aning om hur de träffades, eftersom vi inte träffat henne sen hennes sista besök det är nu drygt tio år sedan.
Yngsta syrran var alltid familjens ögonsten och fick de finaste kläderna, de bästa prylarna. Kanske bidrog hennes ovanliga skönhet till det. Hon var inget vidare i skolan, men hennes motto verkade vara: En persons värde mäts i hans plånbok. Direkt efter gymnasiet började hon träffa sonen till en rik företagare. När hans firma gick i konkurs hittade hon snabbt en ny, en kompis till honom med bättre ekonomi. Nu har de bott ihop i fem år och fått en son.
Vad gäller mig själv, så har livet inte varit särskilt enkelt. Efter universitetet gifte jag mig och min fru och jag fick en dotter. Men min fru föll djupt i alkoholmissbruk och vi gick skilda vägar. Samtidigt började föräldrarna må riktigt dåligt. Under lång tid slets jag mellan att ta hand om mina föräldrar och min dotter. Mina syskon ville aldrig hjälpa till, men kräver ändå sin beskärda del av arvet. Pappa överlät sommarstugan till mig för många år sen, men jag tycker nog att också lägenheten är mitt ansvar och mitt arv.
Det har blivit uppenbart för mig att blod inte alltid är tjockare än vatten. Man får välja sin egen väg och kämpa för det man tror är rätt, även om familjen inte står bakom en.
