Jag växte upp i en stor familj min pappa, mamma, äldre bror, två systrar och jag. Vi bodde i en rymlig trea i Malmö, och pappa byggde en stor sommarstuga utanför Växjö. Men trots att vi var många, kan jag inte säga att vi någonsin varit en särskilt sammansvetsad familj. Speciellt vi systrar var ofta i konflikt med varandra. När vi blev äldre förändrades inte mycket; relationerna oss syskon emellan var fortsatt kyliga, ibland rentav spända. Min bror var den första som flyttade hemifrån. Efter lumpen gifte han sig och blev en etablerad och respekterad man dock ganska styrd av sin fru, Märta, som av någon anledning ogillade vår familj. De fick en liten dotter, och våra föräldrar försökte ofta besöka sitt barnbarn. Tyvärr blev dessa besök sällan trevliga, då min svägerskas attityd alltid var bister. Såhär rullade det på i flera år, tills kontakten nästan helt upphörde för runt sju år sedan.
Storasyster Hedda förälskade sig djupt i en skådespelare redan första terminen på universitetet i Lund. Hon hoppade sedan av studierna för att följa med honom och hans teatersällskap runtom i landet. I tre år levde hon kringflackande mellan olika svenska småstäder, tills de grälade och han lämnade henne i Gävle, en stad där hon inte kände någon. Våra föräldrar erbjöd hjälp, men Hedda vägrade av ren stolthet. Hon bodde till en början på olika studentkorridorer, och senare hörde vi att hon gift sig, men jag vet ärligt talat inte med vem, då vi inte setts på över ett decennium nu.
Min andra syster, Signe, var alltid familjens mittpunkt och fick det mesta serverat, troligen tack vare sitt slående utseende. I skolan var hon ingen stjärna, men hennes livsfilosofi tycks vara: En människas värde mäts i storleken på hennes plånbok. Redan när hon tog studenten började hon träffa sonen till en framgångsrik affärsman här i Malmö. När denne pappans affärer gick omkull, bytte Signe snabbt ut honom mot en annan kille ur samma krets någon med stabilare ekonomiskt läge. De har levt ihop i fem år nu och har en liten pojke tillsammans.
Jag själv har haft ett liv som långt ifrån varit bekymmersfritt. Efter universitetsstudierna gifte jag mig, och vi fick en dotter, Märlina. Men min man utvecklade alkoholproblem och vi gick skilda vägar. Någonstans där började också mina föräldrars hälsa svikta på allvar. Under många år slet jag mitt i mellan ansvaret för sjuka föräldrar och mitt eget barn. Mina syskon har dessvärre aldrig erbjudit någon hjälp, trots att alla har synpunkter och krav när det gäller arv och egendom. Pappa överlät sommarstugan till mig redan för länge sen, men jag tycker fortfarande att jag har rätt att ärva lägenheten också.
Ibland undrar jag själv var all den här distansen kommer ifrån. Är det bara typiskt svenskt, eller har det rotat sig på djupet redan från barndomen? Det är svårare än man tror att försöka släppa taget om gamla sår och samtidigt hävda det man tycker är rätt.
