Mina svärföräldrar kan inte släppa taget de försöker fortfarande förena min man med hans exfru. Förstår du inte, de har ju ett gemensamt barn! suckar min svärmor.
Jag är gift med en man vars föräldrar vägrar acceptera att deras son har varit skild länge nu det har faktiskt gått över fyra år. Trots detta fortsätter de med sina försök att få tillbaka det gamla. Jag och Erik har varit gifta i tre år och vårt liv tillsammans är lugnt och tryggt.
Svärmor verkar övertygad om att Erik handlade förhastat och dumt när han lämnade sitt första äktenskap. Hon tycker att han borde göra allt för att närma sig sitt gamla familjeliv igen, för sonens skull pojken bor ju kvar hos sin mamma.
När jag träffade Erik var han redan frånskild. De hade separerat i samförstånd, så vitt jag vet, och hans exfru, Märta, är nu lyckligt gift med en annan man. Sanningen är kanske att Märta träffade någon annan, och det blev slutet.
Ibland undrar jag om det var ett misstag att vi gifte oss med varandra. Mamma tryckte på om vigsel jag var gravid, men Erik sa själv att han aldrig skulle ha gift sig med första frun utan barnet. Jag var inte ens kär, vi bara dejtade. Om inte för graviditeten hade jag aldrig gift mig, berättade han.
Jag blev aldrig orolig för Märta. Från första början bestämde jag mig för att se efter vem Erik var. Det stod snabbt klart att han inte saknade sitt gamla liv eller Märta det fanns bara likgiltighet där. Märta var heller inte intresserad. Hon är nu gift och deras samtal handlar bara om sonen.
Men min svärmor, Birgitta, kan inte acceptera att det är över. Svärfar, Lars, är likadan. De försöker åter och åter igen att få familjen att återförenas. Vår relation blev något av en provokation för dem.
Ni är ju fortfarande unga, varför komplicera allt och kliva in i någon annans familj? sa Birgitta till mig när vi satt ensamma.
Jag svarade att om Erik varit gift hade jag aldrig lagt mig i, men nu var han fri. Hon ville fortsätta diskussionen, men då kom Erik in i rummet och hon tystnade. Det var tydligt för mig att vår relation aldrig skulle bli särskilt varm. Det oroade mig faktiskt inte så mycket.
Vi gifte oss, flyttade ihop, och jag har egentligen ingen kontakt med min svärmor, förutom vid släktkalas och högtider. Då måste jag lyssna på hennes ständiga klagomål om Eriks gamla familj. Erik försöker säga emot henne, men cirkeln återupprepas gång på gång.
Vi har inte bråttom med barn. Jag känner inte den där starka längtan. Erik har redan en son, vilket svärmor är nöjd med.
När Erik skilde sig började Birgitta engagera sig extra mycket. Hon bjöd Märta på julmiddag, suckade över minnena, berömde henne. Märta själv var inte engagerad hon kom av artighet. Det fanns ett slags kylig passivitet från hennes sida.
Svärmor försöker göra Erik svartsjuk på Märta och mig avundsjuk på honom och deras historia. Hon ringer och frågar var han är, och om jag inte vet tror hon att han är hos Märta. Eller så skickar hon honom ärenden dit. Det är alltid något.
Jag känner ingen svartsjuka, men jag blir trött på allting. Tittar man utifrån så syns det tydligt att det aldrig finns någon passion eller spänning dem emellan. Det enda de har gemensamt är sonen. Erik skickar regelbundet underhållsbidrag, pratar ibland med pojken, och han följer med oss hem ibland. Märta är inte manipulativ, hon kräver varken extra pengar eller sätter käppar i hjulen för kontakten tvärtom verkar hon rätt normal. Civilt, respektfullt det som blev kvar är historia, nu går alla vidare.
Det verkar bara vara svärmor som vägrar. Hon hittar alltid nya sätt att lägga sig i och styra. Jag undrar ibland när ger hon sig, när låter hon oss vara? Erik tror att allt kanske lugnar sig den dagen jag får barn. Men jag tror inte det…
