Du, jag måste berätta vad som hände när jag hälsade på mina föräldrar i Uppsala det är så typiskt mig! Jag tog tåget, helt vanligt andra klass, och fick såklart platsen längst upp. Det störde mig inte alls, det är rätt mysigt där ändå. På de undre bäddarna låg två kvinnor, och jag tänkte först att jag skulle vänta på tågvärden nere, men redan då blev den ena lite sur när jag började klättra upp.
Sen blev det dags för lite mat. Jag skulle ta fram min snabbnudlar, men de där två damerna gjorde verkligen allt för att blockera bordet, de satte sig strategiskt på varsin sida och sippade på sitt kaffe så att jag inte kunde tränga mig fram.
Jag sa, “Kan jag bara få lite plats för att ta ett mellanmål?”
Och den ena sa med värsta snäsiga tonen, “Unga man, du har biljett till övre bädden sparade du pengar, eller hur? Du kan äta din mat där uppe, vi vill kunna sova i fred utan att behöva sniffa nudel-lukt. Dessutom vill vi vila.”
Alltså, jag fattade direkt: De tänkte verkligen inte släppa fram mig. Så jag bäddade och klättrade upp till min plats med mina snabbnudlar. Och just när jag började äta, ryckte tåget till hela middagen flög rakt ner på deras bädd.
Det var nudlar precis överallt, och den ena kvinnan hennes frisyr, du vet en riktigt elegant fläta den såg ut som ett paket nudlar. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta.
Hon utbrast, “Unga man, vet du inte hur man äter på ett tåg? Är det ditt första tågresan eller nåt? Otroligt!”
Jag försökte förklara, “Det var inte meningen! Förlåt!” Och jag började försiktigt plocka loss nudlar från hennes hår.
Hela natten luktade det snabbnudlar i kupén, och till och med tågvärden hoppade över den där damen när de gick förbi. Hon ville så gärna tvätta sig, men hur ska det gå när SJ-tåget inte har de skönaste faciliteterna?
Jag sov rätt gott ändå, trots att lukten drev onödigt hungerkänsla hela tiden. Vad ska jag säga? De får faktiskt skylla sig själva!
