Mina regler
Nej, Oskar, det är verkligen skönt att du kom! Britt-Marie satte sig mitt emot sin son, lutade hakan i sina små knutna nävar och log varmt. Jag har saknat dig så. Ta nu lite mer mat, min skatt. Vill du ha en köttbulle till?
Oskar skakade på huvudet, lite försiktigt.
Smakar det inte? frågade mamman oroligt och rätade på sig. Hennes lilla, nyss så avslappnade ansikte blev plötsligt spänt, med ögonbrynen uppdragna. Men jag har lagat precis som vanligt Jag sa ju till pappa att du inte äter fläskkött längre Sa det, vet du! Men känns något konstigt?
Britt-Marie blev nervös. Hon hade väntat så mycket på Oskar, lagat mat som om det skulle komma en hel kompanjon soldater och hon själv vore en fältkock som skulle värma och mätta dem alla. Och nu sonen tycker inte om köttbullarna…
Nej, mamma, vad är det nu igen? Det smakar jättebra, verkligen! Jag är bara så mätt.
Oskar lade besticken en gaffel för nätt för hans stora björnlika labbar försiktigt på tallriken och rättade till servetten, den också för liten. Det var nästan märkligt att en sådan reslig grabb kunde vara Britt-Maries son men han brås på sin far, Håkan, lika stor och stadig. Bredvid honom verkade Britt-Marie alltid som en liten flicka.
Det var fantastiskt gott, precis som alltid! sa Oskar och reste sig, gick runt bordet, la en trygg hand på mammas axlar. Direkt blev hon lugn och varm. Så du ville prata om något? Säg nu, för jag måste dra strax. Stina och jag skulle till stan och köpa kläder till Max.
Stina, som Oskar alltid skämtsamt kallade henne på gammalsvenskt vis, var hans fru ordningsam, stilren och vacker. Oskar hade blivit så tagen när han först såg henne att han gick rakt in i en lyktstolpe. Blodet forsade från ett jack i ögonbrynet, medan Stina med stora ögon oroat försökte hjälpa honom. När de sedan gick till akuten höll hon honom under armen och frågade hela tiden snällt hur han mådde. Givetvis snurrade det i hans huvud för att Stina var där, så bedårande.
De gifte sig. Nu växte deras son Max upp, och Stina jobbade som logoped ofta tog hon emot elever hemma, praktiskt eftersom hon kunde hinna med hushållet. Oskar åkte varje morgon till jobbet, skjutsade Max till skolan inte vilken som helst, utan en riktigt bra naturvetargymnasieskola i stan, tack vare Stina. De levde gott, lugnt och kärleksfullt.
Varför kom inte Stina med? frågade Britt-Marie medan hon plockade av bordet, trots att hon visste att Stina hade elever inbokade. Hon ville bara skjuta upp det oundvikliga, skämdes nästan för att be sin son om hjälp.
Sa ju det två elever idag. Och Max… ja, Max gör läxorna. Så, vad gäller det?
Oskar tog försiktigt kopparna ur mammas händer, placerade dem i diskhon, vände Britt-Marie mot sig och såg henne i ögonen.
Mamma, du skrämmer mig! Har det hänt något med pappa? Varför sitter han där inne hela tiden? Har ni tagit lån? Blivit lurade? Pantsatt lägenheten eller lever organhandlare på er? Har min bortbytte tvillingbror dykt upp?
Oskar drog på smilbanden nöjd över att kunna skoja så. Det kändes ljust och vårigt i hela köket.
Mamman pekade honom mot stolen. Oskar satte sig, klappade på sin lilla mage och rättade till skjortan, slog armbågen i bänken. Litet kök, ja Inte som deras tre rymliga rum, stor balkong, kök med plats för alla. Deras lägenhet hade de fått genom Stinas släkt, som bytt betongdjungeln mot landet och gett dem sin city-tvåa. Några gånger per år kom det potatissäckar, rödbetor, märkliga jordärtskockor och strålande vackra astrar från landet med deras förre hyresvärd. Varför han föredrog Stina förstod Oskar aldrig riktigt, men uppskattade alltid hjälpen med bilen. Själv strövade han sommarmornar runt där i palmmönstrade shorts, lycklig.
Men… Vad var det du ville fråga? Britt-Marie tog mod till sig, drog skålen med pepparkakor till sonen. Du kommer väl ihåg Gunilla från våningen under?
Oskar stramade till sig.
Självklart mamma. Vem glömmer Gunilla? sa han och tog en stor pepparkaka prydd med Storkyrkan. Lukten av kryddor, honung, glasyr det gick inte att motstå.
Jo… Hon har fått tid på regionsjukhuset för en ögonoperation. Kan du tänka dig vad det är svår grej, men… Britt-Marie dröjde, pekade på kaksmulorna på duken.
Oskar minns Gunilla väl som såg till honom när han var liten och föräldrarna arbetade, alltid i stora glasögon som fick hennes ögon att se jättelika ut.
Och…? frågade han när tystnaden blev för lång, såg hur mamman skrapade händerna mot duken, ett säkert tecken på oro.
Alltså, skulle hon kunna få bo hos er ett tag under behandlingen? Att hyra är för dyrt, och hotell likaså. Hon orkar inte pendla… Du vet, jag känner mig så skyldig henne, hon hjälpte mig mycket växte nästan upp med oss…
Oskar tystnade, drack te, torkade sig om munnen och ryckte på axlarna.
Jaa nåväl mumlade han. Att bo med Gunilla några veckor var väl inget han önskat sig, men vadå behövs det så gör det. Självklart kan hon bo hos oss! Hon hjälpte ju mig, nu får jag ge tillbaka! log Oskar stolt. Han kände sig som världens bästa son och människa både Stina och mamma skulle vara stolta. Gunilla förtjänar trygghet på äldre dar!
Solen glittrade till utanför, studsade i mammas generade ögon, lekte som små solkatter på väggarna och klockorna i kyrkan slog en nästan högtidlig melodislinga.
På riktigt? Åh tack, Oskar! Det är ett RIKTIGT beslut! Du har blivit så kärleksfull, så omtänksam, min gosse.
Hon strök honom över håret, precis som när han var liten. Hade Stina varit där hade hon säkert flinat och drivit med svärmors beundran, men nu var hon inte där och Oskar fick bli liten och ompysslad igen.
Men Vi måste kanske fråga Stina viskade mamman plötsligt. Oskar mumlade att det var lugnt, Stina skulle förstå, och lutade sig mot hennes arm, nära att somna av värmen och tryggheten i mammas närhet. Jag hämtar Gunilla, så snackar vi mer…
Britt-Marie smet ut, tidningar prasslade från vardagsrummet där pappa Håkan höll sig gömd. Oskar tog fram mobilen och ringde Stina.
Stina sminkade sig och lade på mascara medan hon lyssnade.
Hur länge blir hon kvar då? frågade hon.
Kanske två veckor. Vi måste hjälpa Hon har operation, har ingenstans att bo.
Men finns det inte sjukhussal och sånt? började Stina, men Oskar avbröt.
Jo, men efteråt ska hon till återbesök. Ska hon verkligen åka två timmar varje gång? Och Stina du är bäst på att ta emot gäster och Gunilla är så skötsam, ni kommer bra överens, det vet jag.
Vet du vad nåt känns ändå fel. Hon såg ner på mig på vårt bröllop, minns du? Ogillade mig direkt, din Gunilla.
Stina, hon gillar dig! Kom igen, hon är underbar och Max får extra hjälp med svenskan!
Han är sexton! Vad ska Gunilla hjälpa med, egentligen? muttrade Stina men lade undan läppstiftet, nu var hon i alla fall klar.
Med allt, Stina. Hon har levt livet, hon kan massor! Du är väl inte arg?
Stina var rejält emot, men kunde inte med att säga det. Hon ville inte såra Oskar.
Nåväl. När kommer hon?
Snabbt pratade de klart. På söndag, alltså imorgon, sa Oskar.
Redan?! Men herregud, ser du hur här ser ut! Stina såg sig omkring på det normala kaoset i lägenheten inget någon utomstående brukar se, särskilt inte eleverna. Gäster brukade bara få komma när det var storstädat.
Men Gunilla skulle röra sig överallt, se allt. Tänk om hon tyckte Stina var dålig husmor
“Städad lägenhet är städad själ!” brukade hennes egen mamma säga, “Och du, Stina hur svårt kan det vara att hänga upp tröjan?” Stina skakade på huvudet och såg nästan sin mammas stränga blick framför sig. Hon var ju uppenbarligen hopplös.
Nästa vecka, försäkrade Oskar i telefon.
Jaja, muttrade Stina. Då hinner jag väl hinna undan kaoset… Max!
Hon hade alltså exakt en vecka på sig att tvätta, putsa, städa och polishina hela köket.
Max tog beskedet lugnt. Kommer hon, så gör hon det. Lugna dig, mamma. Vi lever som vi gör här överlever hon är det toppen, annars tja. Det här är vårt ekosystem, hon får anpassa sig, filosoferade han.
Vi växer igen, inte frodas du får hjälpa mig nu! Jag vill inte att Gunilla ska tro att jag är världens mest slarviga mamma!
Farmor vet ju redan hur du är. Klarar sig, sa Max och försvann med en axelryckning.
Stina började feberaktigt förbereda men snabbt ringde klockan på dörren, och första eleven kom. Lilla, runda Emil, som ansträngde tungan och blev så glad när Stina berömde honom men Stina sneglade på köket, vad måste snyggas till “Fönstren!” slog det henne. “Mamma säger alltid att riktigt duktiga hushållerskor har så rena fönster att man nästan inte ser dem…”
Senare kom Oskar hem avbröt Stina i storstädningen, pratade hela vägen till affären om hur fantastisk Gunilla var. Stina lyssnade mest, Max med.
Pappa, vi har fattat du älskar din extramamma. Kan vi prata om nåt annat nu… morrade Max och Stina var honom tacksam.
Veckan gick snabbt. På lördagen åkte Oskar för att hämta Gunilla. Stina, nu utan elever för dagen, förberedde allt. Max skickades till frisören, hunden Joker tvättades och borstades grundligt, och fönstren glänste.
Vi är hemma runt tre, stressa inte, sms:ade Oskar. Gunilla känner sig redan till besvär…
Vi ses vid lunch, svarade Stina.
Hon tänkte laga ugnskyckling, potatis, sallad så det blev ett ordentligt välkomnande!
Upp tidigt på morgonen, skickade Max ut med Joker och tog själv en dusch, nynnande på “Sverige, du gamla du fria”. Plötsligt slamrade dörrlåset, Oskar kom in, en främmande kvinnoröst hördes, Joker skällde glatt och Max suckade i bakgrunden.
Stina såg sig själv i badrumsspegeln blöt, i morgonrock och tandborste i munnen när Oskar släpade in Gunillas klarröda enorma resväska. Gunilla, rodnande och själaglad, prisade inretningen, tyckte allt var “toppen”. Men Stina såg bara sitt ostädade jag, ofärdiga kycklingen och Jokers smutsiga tassar på golvet
Oskar visade Gunilla till gästrummet. Här är ditt rum. Jag slänger på kaffe och fixar lite mackor, säger han glatt medan han byter om. Gunilla tackade och stängde dörren efter sig.
Varför så tidigt?! väste Stina bakom en dörr. Jag var inte redo, Oskar! Skäm ut mig så här!
Oskar satt på sängen och njöt av att se Stinas spegelbild, men hon var stressad klänningsblixtlåset behövde hjälp.
Gunilla hade en tid hos läkaren, så vi åkte i god tid, förklarade han, hjälpte henne med dragkedjan.
Herregud, vad mycket saker hon har! muttrade Stina.
Ni kvinnor, alltid så praktiska, skämtade Oskar.
De åt frukost och Gunilla kom in sist till köket, satte sig bredvid Max.
Så trevligt här, Stina. Förresten, jag gav er en fin bröllopsservis med vallmoblommor, minns du…?
Stina ryckte på axlarna. Den där servisen gick i kras dagen efter bröllopet Oskar tappade hela lådan på trappen. Allt gick i spillror.
Måste ha varit någon annan, sa Stina och hällde kaffe.
Jag fryser lite, får jag byta plats med dig, Stina? Gunilla såg snällt på henne.
Max höjde på ögonbrynen. Oskar bredde ut med stora gesten, såg skyddande på gästen.
Stina, byt plats. Gunilla får inte bli förkyld innan operationen!
Jag bytte blöjor på Oskar när han var liten, berättade Gunilla plötsligt. Han åt så dåligt, men det blev bättre sen! Oh, vilken jobbig unge han var.
Stina satte teet i halsen, Max log snett.
Du, unge man, läxorna ska göras före fotboll, Gunilla tog Maxs tallrik och såg på Stina, som suckade och blev tyst.
Max tog sitt te och gick, Gunilla sa tack för maten och försvann till sitt rum. Kort därefter ropade hon på Oskar om att tv:n måste flyttas.
Nu har ni väldigt lite böcker här, konstaterade Gunilla i hallen när Max stack iväg till fotbollen. Han borde läsa Strindberg och Moberg. Jag har med mig svensk klassiker, vi sätter oss tillsammans ikväll och ser vad han kan.
Ja, absolut, Gunilla! Det blir toppen, skämtade Oskar, blängde kärleksfullt efter sonen med fotbollsutrustning i näven.
Han visste att Gunilla släpade runt på Strindberg var hon än gick höll honom på caféer, i hissen, på teatern, och alltid bredvid sängen. Men läst? Inte en rad, troligen. Men så såg hon bildad ut.
Sen gick både Max och Oskar. Kvar var Stina och Gunilla.
När ska du gå sen? frågade Stina.
Vid ett, tror jag. Du Stina, har Max någon tjej? Oskar hade flickor efter sig sen mellanstadiet, och det var en speciell snäll som lera! Såna barn vill man ha… Och du, den där skohyllan måste flyttas jag snubblar snart. Oj! Sådana skor ska man inte ha…, Gunilla tappade en sko, skrattade bort det och sa hej då.
Stina stod tyst någon minut, slog igen dörren, suckade.
Mamma, varför bestämmer hon så mycket? Till och med Joker får inte ligga där vi sagt, klagade Max, strök hunden. Joker suckade tungt.
Ja… hon är sån. Hon vill fostra. Det blir inte länge, Max, kära du. Försök stå ut…
Stina skämdes både inför Max och Joker. Hon var plötsligt inte längre hemma i sitt eget hus. Men vad kunde hon göra? Hur säger man ifrån till kvinnan som bytte ens mans blöjor?
På kvällen styrde Gunilla upp kåldolmar på köket, alla måste hjälpa till, och Oskar var så tillmötesgående att han nästan bar sin “fostermor” på händerna.
Nästa morgon steg Gunilla upp tidigt, ringde i alla mobilväckarklockor och satte igång morgongympa.
Vad sa de om operationen? flåsade Stina mellan knäböj. Gunilla körde strikt, fyrtio sekunder träning och tio vila, enligt bästa tränarmanér.
Max smet direkt till skolan. Oskar kämpade på mer tappert.
Kom igen, Stina! Lite till! hejade han på henne.
…Så när är själva operationen? frågade Stina igen.
Imorgon. Bara två nätter men Oskar, lova komma och hälsa?
Det är väl självklart. Men du är ju snart hemma igen!
Måndagen blev stressig. Stinas lektioner ställdes in, barn blev sjuka, någon ville inte komma. Gunilla lyssnade på gammal svensk schlager från sitt rum, sjöng med så det skallrade i dörren. Stina stannade i hallen och lyssnade, suckade…
Hon är bara nervös, förklarade Oskar. När Gunilla är nervös, då sjunger hon Hellström.
På kvällen ville Gunilla läsa “Röda rummet” med Max, men han bangade direkt och sa vad han tyckte både om boken och om Gunillas besök. Han gick, nästan smällde igen dörren.
Så ringde Stinas mobil, hon svarade med handen full av papper Ja, jo, men det är enklare att jag kommer ut till er i Danderyd
Nej! Gunilla slet mobilen ur hennes hand, röt i luren: Nej, du tar din son hit om du vill att han ska lära sig av proffs! Annars får du ta smällen själv, det finns ingen plats i schemat annars! Vem jag är? Ja, sekreterare åt Stina, förstås. Adjö!
Gunilla gav tillbaka mobilen. Stina småstampade i hallen, andades snabbt sen exploderade hon plötsligt, så Max smög fram för att lyssna.
Du, Gunilla! Håll dig borta från vårt liv! Från mitt jobb också! Och laga maten i ditt eget kök! Struntsamma hur många blöjor du bytte på min man! Låt vårt hem vara vårt, Max och Jokers regler gäller, inte dina! Och konserver tänker jag köpa även om du säger att det är onyttigt! Det här är mitt liv, mitt hem, mina elever och jag bestämmer. Jag hoppas det går bra med operationen och att du snart kan åka hem igen!
Max applåderade, Joker gnällde lätt och tryckte sig mot Stina, medan Gunilla vände sig från fönstret och log.
Stina blev ställd, förväntade sig ett raseriutbrott. Men…
Bra, Stina. Stå alltid på dig! Säg ifrån, du behöver absolut inte vara till lags jämt. Om man inte vill, så måste man kunna säga nej. Det gör livet enklare och lugnare här inne. Förlåt att jag tog över, gammal vanehund som jag är. Jag är nervös, ni får ursäkta. Joker, vilken fin och artig hund du är! log Gunilla, klappade honom. Vill ni ha fruktmarmelad? Tog med hemifrån. Max, vill du smaka?
Max himlade med ögonen kvinnor, så förbryllande varelser…
Nu ringde det på dörren igen eleven Emil bars in av sin mamma, som bönade Stina att inte stryka dem från listan.
Eller ska jag tala med din sekreterare? undrade modern nervöst.
Nej, det behövs inte. Din kille är grym.
Stina blinkade till “sekreteraren”.
Senare, när Oskar och Max spelade tv-spel, satt Gunilla i fåtöljen och berättade hur Oskar som barn drog bort tapeterna i hennes lägenhet, hur han hållit på att drunkna på metertjock is en vinter och hon krälade iväg och räddade honom, värmde honom med te och honung…
Den där tjejen, Rita, gillade jag aldrig, berättade Gunilla. Hon var för tam. Servisen med vallmo inte ett dugg synd! Lite trasigt betyder tur se hur lyckliga ni är nu. Oskar älskar mig, förlåter mig allt Gör det du också, Stina. Och tack för att jag fick bo här. Du är verkligen en god människa…
Fruktmarmeladen smälte i skålen, och utanför brann en orange strimma över stadslandskapet.
Dags nu viskade Gunilla. Ska vara där åtta…
Oskar skjutsade Gunilla i bilen, tomma gator i gryningen. Stina satt bredvid, såg hur Gunilla skakade.
Ringer ikväll, sa Stina, rättade till hennes jacka. Och sen kommer du tillbaka.
Gunilla nickade. Det var roligt att bo hos de unga, särskilt Max var kul så annorlunda mot Oskar, så obstinat. Men “det är min interna miljö”, hade Max sagt. Man kan inte ändra den, bara utforska och det tyckte Gunilla lät klokt.
