Mina mamma och pappa
Min mamma var verkligen vacker. Jag säger var eftersom hon gick bort för ett halvår sedan, två veckor efter pappa. Trots att de båda var över åttio känns det ändå som om de fick leva alldeles för lite. Det är väl så, de var ju min mamma och pappa.
Sådär ja, min mamma var alltså en skönhet. Det kan jag intyga även som son, och pappa påminde mig hela livet om det. Och även när mamma var arg på mig för dåliga betyg i skolan, eller något annat, brukade pappa komma in till mig, suckade tungt, satte sig bredvid och höll ihop händerna mellan knäna som jag, suckade igen och blev tyst länge. Vår tysta samtal slutade alltid så här:
Nja, min pojk, bli inte arg på mamma Hon skällde lite, visst, men både du och jag är inte precis några änglar heller. Och hon ja, hon är ju vår lilla tjej. Vi behöver henne båda, mer än luft. Du borde gå och be om ursäkt.
Och jag, med hela bröstet fullt av luft, redo att explodera, blängde ofta argt mot pappa. Men han, som redan visste vad som skulle komma, räckte fram handen mot mig, som för att täcka min mun, och sa med dämpad men bestämd röst:
Och säg aldrig något ont om min fru!
Då tystnade jag, och vågade inte trotsa honom. För jag älskade pappa väldigt mycket. Och mamma med. Väldigt mycket.
Jag visste ju hur de blev ett par. Pappa berättade det i förtroende för mig. Och mamma, i sin tur, berättade det som en hemlighet men för mig, inte för pappa.
Mamma läste på Uppsala universitet, första året. Hon var förlovad med någon Per-Olof. En kväll tog Per-Olof med sig sin kamrat Rolf, som precis hade kommit till Stockholm och inte visste vad han skulle hitta på där själv. Så Per-Olof bjöd in honom, så de kunde gå på dejten tillsammans med Per-Olofs blivande fru.
Per-Olof presenterade Rolf för min blivande mamma. Rolf, förstås, var min framtida pappa.
Alla tre promenerade hela kvällen. De var i Humlegården, klättrade upp på taket till ett lusthus för att slippa betala inträde till den där frågsamma roliga filmen som visades under bar himmel. Det var pappas påhitt (Per-Olof hade aldrig vågat!). Pappa bar upp mamma på taket, han var redan då både stark och bredaxlad. Inte som Per-Olof, som jag visserligen aldrig träffade, men kunde ana var en riktig vekling, inte alls som min pappa.
Per-Olof skämtade hela tiden, reciterade dikter och pratade om hur han och mamma skulle leva när de tagit examen. Pappa, han var mest tyst, lyssnade och snusade (sa mamma). När det var dags att skiljas åt, tog pappa mammas lilla hand i sina stora och varma händer och sa:
Ingela! Du behöver inte honom. Gift dig med mig istället.
Mamma blev så chockad att hon bara hann fråga:
När då?
Pappa var, enligt egen utsago, otroligt fokuserad och svarade direkt:
Imorgon
Och för att sätta pricken över i:et för mamma (och Per-Olof) sa han:
Vi ska få en son. Vi ska älska honom riktigt mycket. Och tack vare det kommer vi älska varandra ännu mer. Vi ska kalla honom Gustav. Efter gamla svenska kungar
Okej då, sa mamma snabbt, och så gifte de sig.
Per-Olof var bestman på bröllopet.
Sedan tog mamma och pappa examen och fick jobb långt uppe i Lappland, där båda fick sitt yrke inskrivet i examensbeviset: geolog-geodet. I Kiruna fick de, som nyutexaminerade, sin första gemensamma lägenhet fast den var egentligen en förrådskammare bakom den lokala folkparken, som chefen beordrade skulle rensas för de efterlängtade nya experterna.
Efter utsatt tid föddes jag, Gustav. Och min mamma och pappa älskade mig så där oresonligt, precis som pappa lovat mamma.
Pappa lyckades låna ett gammalt sto på ridskolan, Fröken Birgitta, för att hämta hem mamma och mig från BB.
När vi tre närmade oss vår garderobslägenhet (enligt pappas berättelse) stod Per-Olof där i dörren till folkparken, kramande ett galvat zinkbadkar för babybad. Han hade fått tag på det genom någon tvivelaktig kontakt. Det där badkaret blev min första säng också mamma bäddade med den stora duntäcken hon fått i hemgift av sin mor, och la över ett lakan. Där låg jag. När det var dags att bada plockades täcket över till föräldrarnas säng, och jag fick flytta över till baljan. Pappa skyndade sig alltid från jobbet för att inte missa badstunden inte med röda hingsten, utan med sonen. Han höll mitt huvud (det berättade mamma), medan mamma tvättade kungakroppen.
Någon kung blev jag inte, men geolog, det blev jag precis som mamma och pappa.
Det lustiga är att även min fru är geolog. Vi träffades på forskningsinstitutet efter universitetet. Min Maria blev snabbt favoriten hos föräldrarna. När hon eller vi hälsade på, brukade pappa och jag smita ut på balkongen för att röka. Då lutade han sig mot räcket och sa:
Ja du Jag tror jag har haft tur två gånger i livet: Först när jag träffade din mamma. Andra när du gifte dig med Maria. Ta hand om henne, hon är också vår egen lilla tjej
Pappa dog plötsligt en natt. Mamma förstod direkt vad som hänt och vaknade upp med en gång.
Efter pappas död blev hon snabbt äldre, glömde mycket. Hon till och med glömde bort att pappa var borta. Och när vi tog hem henne till oss, satt hon ändå vid fönstret, väntade på pappa tills han skulle komma från jobbet. Och ändå, varje dag, lagade hon sina berömda pannbiffar precis som Rolf gillar dem
När jag nu tänker tillbaka, inser jag hur avgörande deras kärlek varit för mig. De lärde mig att det gäller att älska varandra, varje dag, medan man kan. Det är den verkliga rikedomen, inte kronor eller saker utan att aldrig sluta behöva sin egen lilla familj.
