Jag reste hem till mina föräldrar på tåget, i en andra klass vagn. Min plats var den övre bädden, men det störde mig inte alls. De nedre bäddarna var upptagna av två kvinnor. Jag ville vänta på konduktören nere, men redan då började den ena muttra om att jag skulle klättra upp.
När jag blev hungrig och tänkte ta fram lite mat, vägrade kvinnorna att låta mig använda bordet. De satt avsiktligt på varsin sida och smuttade tyst på sitt te, så att jag inte skulle ockupera deras område.
Ursäkta, får jag ta en snabb macka? frågade jag.
Unge man, du har ju biljett på övre bädden. Sparade du lite pengar? Du kan väl äta där! Vi måste sova och vill inte känna lukten av din mat efteråt. Dessutom vill vi vila, sa den ena med spänd min.
Jag fattade att de inte tänkte ge sig. Så jag bäddade på min plats och kröp upp med min snabbnudel. Så fort jag började äta skakade tåget till hela min lunch flög ner på den nedre bädden.
Nudlar var överallt, till och med i den andra resenärens fina frisyr. Långa pastaslingor slingrade sig över hela kupén. Tårarna brände bakom ögonen, men jag ville samtidigt skratta allt kändes så absurt.
Unge man, vet du inte hur man äter på tåg? Är det första gången eller? Det är fruktansvärt! utbrast hon.
Det var inte meningen! svarade jag, och började försiktigt ta bort nudlarna ur hennes lockar.
Hela natten låg lukten av snabbnudlar kvar, stark och envis. Inte ens konduktören vågade närma sig henne längre. Hon ville tvätta sig men hur då? Det var ett vanligt SJ-tåg, inget lyx eller bekvämligheter.
Jag sov gott ändå, trots att hungerhögen från doften aldrig lämnade mig. Vad ska man säga? De får faktiskt skylla sig själva.
