Jag var ung när jag träffade den där lismande filuren. Han var så trevlig, överöste mig med komplimanger och betedde sig som en riktig drömprins ja, tills han fått som han ville. Då försvann han snabbare än första snön i Malmö. Vårt break-up lämnade mig helt krossad, men det var ingenting jämfört med överraskningen som väntade: jag var gravid.
Först tänkte jag att mamma absolut inte kunde lita på. Men, herregud, hur länge kunde man egentligen dölja en kula i magen, speciellt när jag redan var i fjärde månaden? Jag bet ihop och berättade. Gissa vad mamma sprang raka vägen till pappa. Han bjöd på sedvanlig moralpredikan och mamma sa något i stil med: Jag önskar att jag aldrig födde dig. Det värmde ju inte direkt i vinterkylan.
Rädda för vad folk i lilla Lidköping skulle säga (och ja, där snackas det!), övertalade mina föräldrar mig att avsluta graviditeten, trots att det faktiskt kunde vara farligt för mig. Jag gav med mig, men grät floder i veckor efteråt och kände mig som världens svikare mot mitt eget barn. Fortfarande ber jag Gud om förlåtelse för det som hände. Kände att livet i princip var slut och tro mig, det var inte bara på Instagram. Hade jag dött hade knappt någon i familjen ryckt på axlarna. Föräldrarna oroade sig bara för vad grannarna skulle säga under midsommarstången.
Så småningom, efter två år av att andas samma unknad som mina föräldrars värderingar, rymde jag iväg. Tog studenten, pluggade vidare, och slet ihop en rätt hygglig karriär. Några år senare hade jag allt jag kunnat drömma om utom det enda som pengarna i världen (inte ens svenska kronor!) kunde köpa: en familj. Chansen att bli mamma var redan körd sen länge. Visst träffade jag män, blev friad till till och med, men så fort de fick reda på att barn var uteslutet, sa de hejdå fortare än X2000 mot Stockholm.
Mina föräldrar, dem bär all skuld. De berövade mig möjligheten att vara mamma. Jag vill varken prata eller träffa dem. När pappa fick en hjärtinfarkt och mamma bönade att jag skulle hjälpa till, sa jag bara nej. De sviker mig och ansvaret är helt deras. För mitt eget samvete skickar jag ändå pengar varje månad, men jag lovar dyrt och heligt: min egen dotter kommer jag aldrig göra så illa. Föräldrar ska stå på sina barns sida, inte fälla dem när de behöver trygghet som mest. Mina föräldrar har ingen aning om hur mycket lycka de sög ut ur mitt liv och det tänker jag aldrig glömma.
