Jag är ung när jag träffar den där uslingen. Han behandlar mig otroligt fint, överöser mig med beröm och beter sig som den perfekta mannen. Men så fort han har fått det han ville ha, försvinner han ur mitt liv. Uppbrottet krossar mig, men jag förstår inte alla konsekvenser av våra möten förrän mycket senare. Jag blir fullständigt chockad när jag inser att jag är gravid. Först vill jag inte berätta något för min mamma. Men när jag inser att det inte går att dölja längre, särskilt eftersom jag redan är i fjärde månaden, tar jag det tunga beslutet att vara ärlig och berätta. Hon berättar genast för min pappa. Det enda jag får från honom är hårda anklagelser och från mamma hör jag orden: Jag önskar att jag aldrig fött dig.
Skrämda över att skämma ut sig inför hela byn, övertalar mina föräldrar mig att göra abort trots riskerna för min hälsa. Jag går med på det motvilligt, men dagarna efteråt gråter jag bittert, krossad av känslan av att ha svikit mitt eget barn. Än idag ber jag Gud om förlåtelse för det jag gjort. Livet stannar upp för mig. Jag hade önskat att döden kunde befria mig, inte bara själsligt utan också fysiskt. Men mina föräldrar verkar helt likgiltiga. Deras enda bekymmer är sitt eget anseende. Så småningom bestämmer jag mig för att fly från deras strikta hem, och efter två år lyckas jag äntligen ta mig därifrån. Jag slutför mina studier och bygger upp en framgångsrik karriär.
Till sist förverkligar jag allt jag bara vågat drömma om tidigare. Ändå finns det en sak som alla pengar i världen inte kunnat ge mig: en egen familj. Just det saknas. Det var det enda som pengarna aldrig kunde köpa. Chansen att bli mamma hade jag förlorat för länge sen. Visst har jag träffat män, fått frierier men varje gång sanningen om min ofrivilliga barnlöshet kommit fram, har de försvunnit utan spår. Mina föräldrar bär all skuld för detta. De tog ifrån mig möjligheten att uppleva glädjen i att vara förälder. Jag har ingen önskan att prata med dem eller ens se dem igen. När min pappa drabbades av en hjärtattack och mamma vädjade om att jag skulle ta hand om honom, vägrade jag. De svek mig och jag kan inte annat än hålla dem helt ansvariga. För att lätta något på mitt samvete skickar jag ändå pengar varje månad några tusenlappar här och där men jag svär att jag aldrig skulle utsätta min egen dotter för samma smärta. Föräldrar ska stötta sina barn, inte vända dem ryggen när livet gör ont. Mina föräldrar fattade aldrig hur mycket lycka de släckte i mig.
