Jag minns fortfarande hur jag blev tyngd av ansvaret över att vara den äldsta i vår stora familj. Det innebar att jag fick ta hand om hushållsysslorna och vaka över mina yngre syskon, även om det aldrig var något jag valt själv utan ett mödosamt ansvar som påtvingades mig. I skolan och på gården retades jag ofta för att jag alltid var omgiven av små barn, och ibland grät jag tyst för mig själv och lovade att jag aldrig skulle skaffa egna barn.
Min far svarade på mina klagomål med hårda ord och ibland med fysiskt våld. Han brukade säga att han skulle “ge mig stryk så det känns i benmärgen”. När jag var färdig med nionde klass blev jag skickad för att utbilda mig till kallskänka, för det ansågs viktigt att ha ett yrke. Efter examen fick jag arbete på ett café i Göteborg. Mina föräldrar var missnöjda och krävde att jag skulle smuggla mat hem, då de ansåg att jag var skyldig att försörja familjen och inte fick vara någon dum godtrogen person.
De styrde över både min lön och mitt liv. Det var då jag tog ett avgörande beslut: jag köpte en tågbiljett och reste till Stockholm för att komma bort från dem. Jag visste att det var ett beslut som inte skulle gå att ångra. I huvudstaden fick jag snabbt en tjänst som diskare och hyrde ett rum av en äldre kvinna vid Odenplan. Hon var vänlig mot mig, begärde endast en rimlig hyra och jag försökte hjälpa henne efter bästa förmåga. Under den tiden utvecklade vi en varm vänskap, höll rummet rent och trivdes tillsammans när vi åt god mat och stöttade varandra i vardagen.
Så småningom presenterade hon mig för en man, Erik Svensson, och vi valde att gifta oss. Hans föräldrar var välkomnande, och ett år senare fick vi en dotter som vi gav namnet Svea, och därefter en son som fick heta Gunnar. Mitt i allt detta började jag sakna min familj och bestämde mig för att hälsa på dem. Jag och min make packade presenter och reste hem, men föräldrarna visade ingen glädje. De slängde helt enkelt ut oss, stängde dörren mitt framför näsan på oss och brydde sig varken om Erik eller barnen. Jag blev oerhört sårad och tog till och med med mig presenterna tillbaka därifrån. Sedan den dagen bestämde jag mig bestämt för att aldrig någonsin besöka dem igen.
