Jag har alltid känt att mina föräldrar varit orättvisa mot mig. Allting började redan i min barndom. Jag bodde nästan uteslutande hos mormor eftersom mina föräldrar var tvungna att arbeta dag och natt för att försörja oss. Jag kommer fortfarande ihåg hur de brukade lämna mig hos mormor i Vasastan medan de försvann på sina hemlighetsfulla uppdrag. I själva verket var det mormor som uppfostrade mig och för det känner jag en ofantlig tacksamhet.
Nu har jag egna barn, två döttrar som heter Tyra och Maja. Min man och jag sliter med två jobb var för att spara ihop till en egen lägenhet någonstans i Södermalm. I början kändes allt överväldigande men då ställde mina föräldrar upp och hjälpte till. De hämtade flickorna på förskolan, bar dem på axlarna över kullerstensgatorna, tog dem med på kulturella evenemang och spenderade tid med dem bland trädgårdarnas vindpinade grenar och smålampor i vinterskymningen.
Kort sagt höll de ihop våra liv medan vi kämpade oss trötta. De förstod oss och ville hjälpa. Men en dag uppenbarade sig mamma för mig likt en figur ur dimman och sa, med märkligt eftertryck, att de tänkte hyra ut sin lägenhet och flytta till en stuga ute i skogen nära Dalarna. Det var långt bort och alldeles för avlägset jag blev skrämd och kanske just därför drömskt arg inombords. Mamma, snälla, viskade jag, kan ni vänta några månader? Vi är snart i mål med sparandet, vi saknar nästan ingenting till insatsen. Om du försvinner nu måste jag säga upp mig, och då kan vi glömma lägenhet i år
Hennes svar studsade runt som glasbitar i mitt huvud: Vi bor inte kvar här för din skull. Vi vill bort vi ska flytta. Du måste ta hand om dina barn själv nu. Du förlitar dig alltid på oss. Vi är inte skyldiga att hjälpa. Mammans ord jagade mig som snöflingor mellan husväggarna. Jag var chockerad och sårad, men ändå märkligt lugn. Någonstans förstod jag att några månader hit eller dit inte skulle förändra något för dem. Jag försökte inte övertala dem mer. Jag insåg att viljan att vara med barnbarnen måste komma inifrån. Vi kan aldrig tvinga någon att stanna kvar i våra drömmar, särskilt inte i en där allting lutar och flyter omkring som i en akvarell i Hagaparken.
Min man och jag är vana vid att trampa vidare genom vinterregnet, motvind och egna beslut. Det har vi alltid gjort, och det fortsätter vi att göra själva, och ändå tillsammans, under de långa svenska nätternas magiska logik.
