Jag har alltid känt att mamma och pappa var orättvisa mot mig. Allt började redan under mina tidiga år, där allt verkade flyta likt en flod av glas genom mitt drömlandskap. Det var farmor som fanns vid min sida; mamma och pappa arbetade hårt i Stockholms glittrande ljus, och vardagarna rann bort som pärlor i regnet. Jag minns tydligt hur de brukade lämna mig hos farmor, i hennes lilla lägenhet med trasmattor och kaffedoft, medan de rusade iväg mot tunnelbanan bland skimrande björkar. Egentligen var det farmor som format mig, och tacksamheten jag känner för henne är som en sommarnatt som aldrig tar slut.
Nu vandrar jag själv genom denna föränderliga sagovärld med mina två döttrar: Majvor och Svea. Min man och jag sliter på med två jobb var, våra drömmar ansvarstyngda och fyllda av förhoppningar om ett eget hem någonstans mellan gökens galande och bruset från E4:an. Till en början stapplade vi, snuddade vid stressens isande yta, men mina föräldrar sträckte ut händerna ur dimman och hjälpte oss. De hämtade och lämnade barnen på förskolan, bar dem över snöiga trottoarer, tog dem till bibliotekets sagostunder och dansade med dem på Midsommaraftons gräsmatta.
Kort sagt, de vårdade våra barn som om de var trollsländor i den svenska sommarluften medan vi rusade genom våra arbetsdagar. De såg våra bekymmer och föreslog själva att hjälpa, alltid redo att bygga broar av trygghet. Men en dag kom mamma, med händerna doftande av syrén, och förklarade drömskt att de skulle hyra ut lägenheten och flytta ut till en liten by långt bort kanske någonstans mellan Dalarna och Jämtlands blå berg, där nätterna är fulla av älvors sång. Avståndet till oss kändes plötsligt större än all världens fjäll.
“Mamma, snälla, kan ni vänta någon månad till? Vi är så nära att kunna köpa vår egen lägenhet. Om ni flyttar nu måste jag lämna mitt jobb, och då går allt vårt hopp om att spara egna kronor i kras,” bad jag henne, min röst upplöst som morgondimma över Mälaren.
“Vi stannar inte för din skull. Vi vill vidare, känner du inte hur vinden drar oss? Du måste själv ta hand om dina barn. Du lutar dig alltid mot andra. Det är inte vår plikt längre,” svarade mamma, och hennes röst klingade som nysmält is i april.
Jag blev förstummad, sårades djupt men svalde mina drömmar hela. Jag hade trott att några månader till med barnbarnen inte skulle förändra deras liv. Men nu såg jag det klart, likt en solglimt genom vintermörkret de ville inte stanna, och jag kunde inte tvinga dem. Min man och jag tittade på varandra, beslutsamma och, trots allt, starka. Det var som om vi plötsligt stod på en stig genom skogen, omgivna av tysta granar och blåbärsris vi visste, någonstans i vårt drömlika Sverige, att vi måste vandra vidare på egen hand.
