Under mer än tio år har jag inte pratat med varken mina föräldrar eller min äldre syster. Jag insåg för länge sedan att jag var den oönskade dottern. I vår familj var allt tillägnat en, inget till den andra. Jag, Lena, var sjutton år när min storasyster Ingrid blev gravid och gifte sig. När Ingrid fyllde arton år gav våra föräldrar henne en tvårumslägenhet i centrala Stockholm. De var unga och framgångsrika då, och tvekade inte på den generösa gåvan. De ordnade renovering och köpte till och med nya möbler åt henne.
Jag kände mig bortglömd och samlade mod att fråga: “Kan jag också få en egen lägenhet?” Men mina föräldrar avfärdade mig: “Du pluggar ju fortfarande på universitet. Vi får prata om det när du är redo för familjeliv.” Några år senare, vid tjugotvå års ålder, hade jag tagit examen. Jag hade ingen brådska att gifta mig, men längtade efter ett eget hem, utan föräldrar. När jag tog upp diskussionen igen hade deras ekonomi försvagats. Deras företag gick inte lika bra längre. “När vi inte längre finns kvar, kommer denna lägenhet att bli din,” försäkrade de. “Den har tre rum, större och bättre än Ingrids. Men tills vidare får vi bo ihop. Någon måste ju ta hand om oss när vi blir gamla.”
Jag insåg att jag behövde säkra min position. “Vill ni att jag skriver lägenheten på mig? Tror ni att Ingrid kommer vilja ha sin del? Hon har ju redan en bostad, varför skulle hon behöva min?” Men i bakhuvudet visste jag att det inte fanns någon gräns för hur mycket plats någon kunde kräva. Jag såg alltför tydligt att mina föräldrar avgudade min syster. Till och med när Ingrids man fick problem med ekonomin och föräldrarna hade det knapert hjälpte de ändå dem ekonomiskt. Den omtanken fick jag aldrig.
Tio år senare är vi fortfarande främlingar. De blev upprörda när jag krävde att saker skulle göras svart på vitt och vägrade. Det var droppen. Jag tog mitt pick och pack, hyrde en lägenhet för mina sparade kronor och började mitt egna liv. Efter allt detta har ingen av dem sträckt ut en hand. Livet blev ett eget ansvar, och det är bara jag som kan påverka vad som händer nu.
