Jag har alltid burit på känslan av att mina föräldrar aldrig behandlade mig riktigt rättvist. Om jag tänker tillbaka på min barndom, minns jag tydligt hur jag i princip växte upp hos min mormor eftersom mina föräldrar var tvungna att arbeta hårt för att försörja familjen. Jag ser än idag framför mig hur de brukade lämna mig hos mormor när de gick iväg till sina arbeten. Om sanningen ska fram så är det mormor som uppfostrade mig, och för det kommer jag alltid att vara henne evigt tacksam.
Nu, med tiden, har jag själv blivit mor till två döttrar Märta och Svea. Min man och jag har länge haft två arbeten var för att kunna lägga undan till en egen bostadsrätt. Det har inte varit lätt att få ihop allt, särskilt i början, men då erbjöd sig mina föräldrar att hjälpa till. De hämtade barnen från förskolan, gick på promenader med dem, följde med till olika aktiviteter och tillbringade mycket tid tillsammans med dem.
Kort och gott så var det de som tog hand om barnen medan vi slet dagarna i ända. Mina föräldrar hade förståelse för vår situation och ville gärna stötta oss. Men en dag kom mamma hem till oss och berättade att de hade bestämt sig för att hyra ut sin lägenhet och flytta ut till landet. Det låg långt ifrån där vi bodde, och beskedet gjorde mig ledsen. “Mamma, snälla, kan ni inte vänta några månader till innan ni flyttar? Vi är så nära att ha råd med vår egen lägenhet. Om ni flyttar nu måste jag säga upp mig, och då kommer det dröja innan vi kan köpa något,” bad jag.
Svaret slog undan benen på mig. “Vi stannar inte bara för din skull. Vi vill faktiskt flytta ut och det kommer vi att göra. Du måste lära dig ta eget ansvar för dina barn. Du förlitar dig alltid på andra. Vi är inte skyldiga att hjälpa dig,” svarade mamma bestämt. Jag blev både överraskad och sårad, men försökte samtidigt hålla tillbaka mina känslor. Innerst inne visste jag att några månader inte skulle förändra min förälders vilja, så jag försökte inte ens övertala dem. Det stod klart för mig att de inte längre ville tillbringa tid med mina barn och att det inte var min rätt att kräva det av dem.
Min man och jag har alltid vant oss vid att möta svårigheter tillsammans och hitta lösningar på egen hand, och så blev det även den här gången.
