Mina föräldrar har alltid bott långt bort, och redan som liten fick jag bo hos mina morföräldrar eftersom mamma och pappa hade så mycket på jobbet. Trots att de inte hade några ekonomiska bekymmer satte de sin karriär framför att umgås med mig. Därför kom jag mycket närmare mina morföräldrar, som alltid stöttade och uppmuntrade mig genom livet.
När jag fyllde arton ärvde jag två lägenheter, vilket gav mig möjligheten att visa mina föräldrar att jag kunde stå på egna ben. Jag sålde lägenheterna och använde pengarna för att köpa ett hus i Uppsala, där jag studerade på universitetet. Under hela min studietid förblev mina föräldrar distanserade, och jag vande mig vid att de inte var en del av mitt vardagsliv.
Tyvärr gick mina morföräldrar bort medan jag fortfarande pluggade. Det gjorde att jag kände mig ännu mer avskild från mina föräldrar. Jag upplevde att de knappt varit delaktiga i min uppväxt eller mitt liv överhuvudtaget. Den bristande relationen mellan oss gjorde det svårt för mig att prioritera tid för dem så som de en gång hade svårt att göra det för mig.
När de sedan gav uttryck för sin besvikelse över att de inte fått en del av pengarna från lägenhetsförsäljningen kände jag inget ansvar att ge dem någonting. I mina ögon hade de inte funnits vid min sida under viktiga stunder, och nu satte jag mina egna behov främst. Deras klagomål om att jag inte hade tid för dem lät jag rinna av mig, då jag lärt mig att sätta både arbete och mitt eget välmående i första rummet precis som de själva gjorde när jag var liten.
Mitt svar till deras missnöje var enkelt: Jag har inte tid, jag jobbar. Jag tyckte att just de borde förstå vad jobbet kan kräva av en människa, eftersom det var en verklighet de själva valt sedan länge. Beslutet att fokusera på mitt eget liv och mina egna mål blev mitt sätt att hantera deras frånvaro och prioritera min egen lycka och utveckling.
