Jag minns så väl, som om det vore igår, hur jag och min man, genom eget slit och envishet, lyckades stå på egna ben. Våra yngre syskon däremot, fick rejäla skjutsar in i vuxenlivet av våra föräldrar. Vi har aldrig ansett oss ha rätt till något särskilt, men ibland kunde jag ändå undra varför skillnaden mellan oss var så stor. Far gav min lillebror en ny Volvo medan han själv körde vidare på den gamla, och efter brorsans bröllop flyttade han och hans fru in i morfars fina lägenhet i Vasastan, helt utan diskussioner. Åldersskillnaden mellan mig och min bror var visserligen tio år, men innan hans giftermål hade våra föräldrar behandlat oss som främlingar sedan, när brorsan berättade om sitt giftermål, öppnade de portarna till hela sitt arv.
Jag minns hur jag en gång i all blygsamhet frågade mamma varför bror fått så mycket hjälp och varför det aldrig varit tal om någon liknande omtanke mot mig och min man. Hennes svar var svidande: Har du ens bett om hjälp någon gång? Du såg väl själv hur ni hade det hemma? Och hade ni ens en bil? Plötsligt forsade minnena fram hur jag och min man kämpade för att skapa vårt hem tillsammans, hur tårarna brände bakom ögonlocken. När vårt barn föddes flyttade vi in i ett nästan tomt radhus vid stadens utkant, vi fick ta allting steg för steg med lite stöd från några goda vänner. Det var så knapert ibland att jag aldrig vågade kalla dit en barnläkare när vår unge blev sjuk av rädsla för att socialen skulle få reda på våra förhållanden.
På min mans sida var situationen inte annorlunda: hans syster, Lovisa, var alltid den självklara favoriten. Svärföräldrarna packade sina väskor och flyttade ut till landet i Uppland för att Lovisa skulle få lägenheten i stan till sig själv, trots att de avskydde att pendla från landet. Ändå fick Lovisa hem lådor av mat varje vecka, då svärmor och svärfar troget kom och fyllde kylskåpet till brädden, innan de vände åter till torpet.
Jag minns en särskild dag, när jag först vågade fråga mamma varför de aldrig brytt sig om oss på samma sätt som om lillebror. Svaret dånade inuti mig: Du bad aldrig om hjälp, även om vi såg att ni led. Orden har fastnat, och det är ännu svårt att släppa förtreten och min man känner likadant.
Så här, med årens avstånd, ser jag tydligt hur den där orättvisa behandlingen har lämnat sår efter sig. Våra föräldrar gav allt till våra syskon, medan vi fick klara oss själva och bära en känsla av orättvisa som fortfarande skaver. De olika förväntningarna, de olika villkoren det är inte lätt att förstå, och det gör fortfarande ont.
