Jag och min man lyckades skrapa ihop framgång på egen hand, medan våra småsyskon blev direkt sponsrade av våra föräldrar med öppna plånböcker. Vi är inte direkt avundsjuka, men kan tycka att föräldrarna kanske inte har någon skyldighet att serva småsyskonen med hela smörgåsbordet. Det är lite av en gåta varför skillnaden är så stor. Jag minns tydligt hur pappa glatt överlämnade sin nya Volvo till min lillebror, och själv kavade vidare i sin gamla trotjänare. Sen, som pricken över i:et, fick jag veta att brorsan och hans fru flyttat in i morfars fina lägenhet på Södermalm direkt efter sitt bröllop. Skillnaden mellan mig och lillebrorsan är tio år, men innan bröllopet hade mamma och pappa knappt skickat oss ett julkort. Men så fort brorsan berättade om sitt giftermål, då, minsann, låg lägenhetsnycklarna på silverfat utan kommentarer.
Jag frågade mamma rakt ut varför det var så mycket guldkant åt det hållet och inget till mig och min man. Svaret var snopet typiskt: “Men bad ni om hjälp? Såg ni inte själva hur det såg ut hemma hos er? Har ni inte märkt att ni saknar bil?” Plötsligt blev jag överfallen av minnen. Jag och min man, slitandes tillsammans nätter och dagar för att skapa ett hem. När vårt barn föddes hamnade vi i en lägenhet med knappt en stol att sätta sig på, och vi fick verkligen leva på vänners välvilja. Vi hade det så skralt att vi inte ens vågade ringa efter doktorn när barnet var sjukt tänk om socialen skulle komma och knacka på dörren?
Hos min svägerska makens syster var det rena motsatsen. Hon verkade vara den gyllene dottern i familjen. Svärföräldrarna sålde lägenheten och flyttade till sommarstugan i Värmland för att dottern skulle få bo ostört i stan, trots att de själva avskyr att pendla därifrån. Men det hindrar inte svägerskan från att hela tiden behöva hjälp, till och med med maten. Varje vecka kommer svärmor seglandes med hela kylen full av Tupperware, innan hon tar bussen tillbaka till landet.
Till sist samlade jag mod och frågade mamma varför lillebror fått allting serverat medan vi bankade huvudet i väggen. Svaret gjorde ont: “Ni har ju aldrig bett om någonting. Jag såg nog hur ni slet, men ni sa aldrig ifrån.” Hennes ord ekar fortfarande, och det har faktiskt varit svårt att komma över oförättvisa, både för mig och min man.
Nu när man ser tillbaka känns det som att den där systematiska skillnaden i behandling från våra föräldrar att lillebror blev upphöjd och vi bortglömda har lämnat oss med en klump av orättvisa och gamla sår som verkar ta en evighet att läka. Ja, det är väl typiskt svenskt att inte prata om det, men så här är det.
