Jag var ensambarn visst hade jag hört att jag var efterlängtad, men kärleken kändes sällan särskilt närvarande. När jag var tjugotre år och väntade mitt första barn, i femte månaden, började jag fundera på om jag verkligen var mina föräldrars biologiska dotter. Mina föräldrar var redan över sjuttio, och vår ekonomi var bedrövlig. Vi bodde i en liten, hyrd lägenhet i utkanten av Göteborg, och knappt ens med min och min makes kombinerade studier och extraarbeten räckte det till utgifterna. Vi hotades två gånger av vräkning när hyran inte blev betald, och vi tvingades låna pengar av gamla skolkamrater och grannar. Skulderna växte, och ibland fanns det knappt mat på bordet. Då och då kom mamma och pappa, som själva hade det knapert, med en matkasse fiskbullar, potatis och kanske ett paket kaffe.
Det var viktigt för dem att vi gifte oss ordentligt, så förra året tog vi oss till stadshuset och blev man och hustru. Allting var snabbt beslutat. Strax därefter började föräldrarna tala om barnbarn särskilt mamma upprepade gång på gång att jag måste skaffa barn, annars blir du som jag, en gammal mamma. Vi kände oss vare sig redo eller särskilt ivriga, med tanke på det ansvar och den ekonomiska press ett barn medför.
En dag kom de med ett oväntat förslag. Om vi skulle få barn, lovade de ge oss en generös summa kronor tillräckligt för att vi kunde köpa ett litet hus på landet i Småland. Då skulle de själva flytta ut på landet och låta oss ta över lägenheten i stan. Efter mycket vånda och samtal om framtiden tänkte vi att detta kanske skulle kunna vända vårt liv. Att aldrig mer bekymra oss över hyran, och dessutom ha lite pengar över till att komma i ordning. Mamma försäkrade oss gång på gång att hon skulle ta hand om barnet så att jag kunde slutföra mina universitetsstudier.
De lovade dessutom ekonomisk hjälp med allt som behövdes för både mig och barnet. Men ingenting av deras löften infriades. Inte ens ett paket blöjor kom därifrån. Under graviditeten ringde mamma ofta och frågade om förberedelser inför förlossningen, men för mig handlade allt mest om att klara dagen jag hade inte ens råd med en body till babykläder. Hon föreslog att min man borde ta kvällsskift på hotell, utöver det han redan gjorde, för att få pengarna att räcka. Jag påminde henne om deras löften, men hon förnekade att de någonsin lovat något och kallade oss oansvariga.
När vår dotter Frida äntligen föddes tycktes mina föräldrar plötsligt minnas pengarna men då hade vi redan, efter mycket oro och tårar, bestämt oss för att köpa oss en egen bostadsrätt i Majorna. Vi insåg att vi aldrig skulle kunna räkna med deras stöd, utan fick skapa vår trygghet själva. Allt det känns numera som en dröm bitter, men lärorik.
