Jag är enda barnet, även om jag fått höra att jag var efterlängtad men det känns inte som om jag någonsin varit särskilt älskad. När jag var 23 år och redan i femte månaden av min graviditet, började jag tvivla på om jag verkligen är mina föräldrars biologiska dotter. Mina föräldrar har båda passerat sjuttio, situationen hemma är pressad och ekonomin bedrövlig. Vi hyr en liten trea i Örebro och vi kämpar för att få vardagen att gå ihop. Min man och jag både pluggar och jobbar extra, men vi lyckas ändå knappt betala hyran. Vi har två gånger hotats med vräkning på grund av obetalda räkningar, och vi har tvingats låna pengar av vänner bara för att klara oss. Nu är vi skuldsatta, har knappt råd med mat och bråkar ständigt om pengar. Ibland får vi lite mat ifrån mina föräldrar.
Mamma och pappa såg gärna att vi gifte oss, så förra året gick vi utan större betänkligheter till Stadshuset och ingick äktenskap. Strax efteråt började mina föräldrar prata om barnbarn de ville verkligen att vi skulle skaffa ett barn.
Mamman min har ofta tjatat om att jag måste föda barn nu, för annars kommer jag, precis som hon, bli en gammal förälder. Vi kände oss inte redo för barn, vi hade fullt upp med studier och ekonomisk stress. Men då la mina föräldrar fram ett lockande förslag om jag skaffar barn, skulle de skänka oss en stor summa pengar, tillräckligt för att köpa ett litet hus på landet. Samtidigt skulle de själva flytta ut till landet, och vi skulle få överta deras lägenhet i Örebro. Vi funderade och kom fram till att det vore en bra lösning vi skulle slippa tänka på hyran och kunde spara lite av pengarna till annat. Min mamma lovade även att ta hand om barnet så att jag kunde avsluta mina studier.
Dessutom lovade de att stötta oss ekonomiskt och hjälpa till med allt vi och barnet skulle behöva. Men ingen av deras löften har infriats. Inte ens ett enda paket blöjor har de köpt. Under graviditeten ringde mamma ofta och kollade hur förberedelserna gick inför förlossningen, när vi knappt hade pengar till det allra nödvändigaste jag hade inte ens råd med små kläder till bebisen. Hon tyckte min man borde ta ett tredje extrajobb för att täcka utgifterna. Jag påminde henne om deras löfte att hjälpa oss ekonomiskt, men hon nekade till att något sådant löfte ens varit uppe och kritiserade oss istället för våra prioriteringar oansvariga, tyckte hon vi är.
När vår dotter Signe föddes, kom plötsligt pratet om pengarna tillbaka från mina föräldrars sida. Då förstod vi, jag och min man, att vi inte kunde lita på dem. Vi bestämde oss för att själva köpa en liten lägenhet vi skulle klara det på egen hand, utan falska löften eller stöd från någon annan.
