Jag är mitt enda barn, påstås ha varit efterlängtad, men har nog aldrig känt mig särskilt älskad. När jag var 23 år gammal och i femte månaden gravid började jag fundera på om jag verkligen var mina föräldrars biologiska dotter. Mina föräldrar är båda över sjuttio och vår ekonomiska situation är usel. Vi bor i en hyreslägenhet och klarar oss knappt från månad till månad. Min fru och jag pluggar på universitetet och jobbar extra, men pengarna räcker ändå aldrig till. Vi har varit nära att bli vräkta två gånger på grund av obetald hyra, och har varit tvungna att låna pengar av bekanta för att klara oss. Det har lett till att vi nu har skulder, knappt har råd med mat och ständigt tampas med ekonomiska problem. Ibland hjälper mina föräldrar till med lite mat, men det händer inte ofta.
Mina föräldrar önskade verkligen att vi skulle gifta oss, så förra året gick vi utan tvekan till stadshuset och gifte oss borgerligt. Det var där och då de börja prata om barnbarn. Min mamma återkom ofta till att jag måste skaffa barn, annars skulle jag själv också bli en gammal förälder, precis som hon. Men vi kände oss inte redo att bli föräldrar och vi hade verkligen inte bråttom, med tanke på det stora ekonomiska ansvaret det innebär. Då kom mina föräldrar med ett lockande förslag. De erbjöd sig att ge oss en rejäl summa pengar, tillräckligt för att köpa ett hus på landet, om vi skaffade barn. Tanken var att de då skulle flytta ut till landet och vi skulle få överta lägenheten i stan. Vi pratade igenom det och insåg att det skulle vara en stor lättnad för oss vi skulle slippa hyra och få pengar över till annat vi behövde. Mamma lovade dessutom att hjälpa till med barnet medan jag fortsatte studera.
Vi fick också löften om ekonomiskt stöd och hjälp att köpa allt som behövdes till både mig och barnet. Men inte en enda av de här löftena blev uppfyllda. De köpte inte ens ett paket blöjor. Under graviditeten ringde mamma ofta och frågade om vi hade allt inför förlossningen, trots att vi knappt hade råd med det mest basala som små kläder till barnet. Hon brukade föreslå att min fru borde skaffa ett tredje jobb för att vi skulle klara oss. När jag påminde henne om att de hade lovat hjälpa oss ekonomiskt sa hon att hon aldrig gett något sådant löfte och anklagade oss för att vara oansvariga.
När vår dotter Linnea föddes, började mina föräldrar plötsligt prata om de där pengarna igen, men då hade vi redan bestämt oss vi köpte vår egen bostadsrätt själva och förstod att vi aldrig kunde räkna med deras stöd på riktigt. Det här har fått mig att inse att man bara kan luta sig mot sig själv och sin familj. Fina löften kan kännas lockande, men i Sverige vet vi alla att verkligheten ofta ser helt annorlunda ut.
