Jag växte upp på landet i en stor familj näst äldst av tio syskon, mitt bland rapsfält och röda stugor på skånska landsbygden. Redan som liten flicka föll det på min lott att sköta hushållet: laga mat på vedspisen, diska för hand, tvätta trasmattor i sjön och ta hand om småsyskonen. Dessutom väntade arbetet på gården att rensa ogräs i landet och se till korna i lagården. Så trött brukade jag vara om kvällarna att jag ofta somnade, fortfarande klädd, med kinden mot kudden.
När jag blev arton började mina föräldrar pressa på om giftermål. En mun mindre att mätta, brukade mamma säga, och hon såg på mig som på något överflödigt. Till slut bestämde de, utan att fråga mig, att jag skulle gifta mig med Johan, en tjugosjuåring från Malmö som fortfarande bodde hemma hos sin förlamade farmor. Efter det enkla bröllopet tog han mig med sig till hennes lilla lägenhet. Livet förändrades inte, annat än att min omsorg nu riktades mot hans gamla farmor istället för mina syskon.
Han blev familjens försörjare men behandlade mig illa. Hans ord var vassa som isvindar. Han skrek, svor och förnedrade mig utan orsak. Sex månader senare dog farmodern och det var bara vi två kvar.
Vi fick två barn, en dotter och en son. Dottern, Linnéa, skänkte mig kärlek i sin blick, medan sonen, Erik, snabbt tog efter faderns kyliga sätt. I den trista vardagen hittade jag till slut tröst; en dag såg jag på TV hur man gjorde egna ljus hemma. Jag började i smyg, köpte vax och formar för mina sparade kronor, och vände köksbordet till arbetsbänk. Johan hånade mig och kallade det fjantigt, men snart blev mina ljus populära bland grannarna och jag fick in mina egna pengar.
Åren gick och barnen växte. Linnéa förblev min närmaste, Erik blev alltmer distanserad. Ljusfirman blomstrade och mina besparingar växte i takt med mitt självförtroende. Men en dag, när jag köpte mig en enkel kjol på H&M för mina egna pengar, skrattade Johan rått åt mig. Han frågade vad jag trodde att jag skulle bli med något nytt. Något inom mig brast.
Barnen var redan över trettio, jag var knappt femtio. Med mina besparingar hyrde jag en liten tvåa i Lund, ansökte om skilsmässa från Johan och fokuserade på företaget och mig själv. För första gången andades jag fritt. Bakom mitt beslut fanns inga hämndkänslor bara en längtan efter att få leva ett liv, ett riktigt svenskt liv, i lugn och värdighet, utan ständig rädsla för hårda ord.
