Medan frisören Hedvig stylade mitt hår, upplevde jag en märklig dröm där samtalet mellan oss vällde fram och blev av stor betydelse. Jag svävade mellan tankarna om att skicka min dotter Ebba till en musikskola en fråga jag burit länge. Två motstridiga argument virvlade runt mig: behovet av att köpa ett piano, som kostade många tusen kronor, och det tunga ansvaret att skjutsa Ebba till lektionerna, ge stöd, och bära hela hennes musikdröm på mina axlar. Samtidigt brann hennes önskan att spela, som ett majbrasornas glöd inne i hennes bröst.
I den drömlika samtalsströmmen delade Hedvig sin egen historia, formar den som snöflingor i luften: Jag föddes i en liten stad nära Västerås; allt var grått och stilla men jag sjöng överallt i sånggrupper, gamla folkets hus, och för lärarna i lågstadiet. Musik var min kallelse; jag lärde mig spela piano, även om tangenternas klang ekade genom stängda fönster. Alla som hörde mig erkände talen, som vore den en saga från en gammal svensk legend.
Men musikutbildningen var avlägsen i vår stad, som ett slott synligt på horisonten men utom räckhåll. I drömmen var jag nio och klassrummet badade i ett surrealistiskt ljus. Plötsligt kom en skara personer till oss, bad oss att applådera och valde ut tre barn att sjunga. Vi tre, där jag var en, fördes in i samlingssalen där vi gick runt pianot, sjöng melodier och gissade noter; månader rullade förbi och minnet förblev dimmigt.
Så en dag hittade mamma ett brev i brevlådan ett kuvert med ordet ANSÖKAN skrivet med fet rödfärgad text som blänkte som månsken. Jag var den enda eleven utvald till den utsökta musikskolan i Stockholm. Skolan tog hand om alla utgifter: ingen avgift, ingen faktura, bara öppna dörrar.
Men stegen till huvudstaden möttes av hårdnackad motstånd från mina föräldrar. De vägrade bestämt, särskilt för att det gällde min fortsatta musikväg. De arbetade på den lokala fabriken; deras stolthet låg i det, och de såg musiken som en dröm ur sagorna. De rådde mig att lämna fantasierna och finna ett fast jobb. Ett helt år dröjde jag varannan månad fick jag nya brev, som drömvindar från Stockholm, men så tog de plötsligt slut. Det var i det ögonblicket något brast i mig. Min längtan att sjunga tynade, och att gå till skolan blev en blek skugga.
Men på min fjortonårsdag, då bjöds jag till ett band dirigenten sökte en ung sångerska och bland många flickor valde han mig. Plötsligt hade jag vingar igen, och alla möjligheter svävade kring mig som på en midsommarnattsdröm min talang var fortfarande där! Tyvärr varade det bara några repetitioner. När mina föräldrar fick veta det, förbjöd de mig att umgås med bandet, med oro för dess syften. Där slutade min musikjakt.
Senare lämnade jag studierna, drogs in i ett glatt gäng, och började röka och dricka som en märklig ritual i vår stad. Det föreföll som alla gjorde så. Jag hade nästan avslutat nian när jag blev antagen till gymnasiet, men livet fortsatte nedåt. Än idag finns varje inbjudan kvar, som pressade blommor, i mammas minnesalbum. Hon plockar fram dem, läser och lägger tillbaka, som om hon kunde spela tillbaka tiden genom dessa brev.
