Mina barn klarar sig bra, jag har slant på banken och snart går jag i pension.
För några månader sedan begravdes min granne, Fredrik. Vi hade känt varandra i över ett decennium, alltid bott vägg i vägg. Vi var inte bara bekanta, vi umgicks som familjer och såg varandras barn växa upp. Fredrik och hans fru Märtha hade fem barn. De kämpade hårt för att kunna köpa bostäder till dem alla. Fredrik var nog den som slet mest. Han var en välkänd bilmekaniker i Umeå, och man fick vänta länge på hans tjänster. Ägaren till den moderna verkstaden höll tummarna för att Fredrik aldrig skulle säga upp sig. Han hade sådan erfarenhet att han kunde höra vad som var fel på en motor en riktig mästare.
Strax före sin bortgång, efter att yngsta dottern gift sig, brukade Fredrik ta sin gamla moppe på småturer och ta det lugnare, gick långsammare med ett äldre mans rörelsemönster. Han hade ju bara fyllt 59 på våren Han tog semester från jobbet och berättade att chefen bad honom stanna tio dagar till, för kundernas skull, men Fredrik var bestämd. Dan före planerad resa, gick han till chefen och sa att han ville avsluta i lugn och ro, och lovade att hjälpa till ibland om det verkligen skulle krisa.
Av någon anledning sa han inget till Märtha, och på morgonen när han skulle göra sig klar att gå till macken låg han kvar, vände sig om och somnade om. Märtha kom ut från köket där hon redan fixat frukost.
Sover du fortfarande? Vem har jag gjort frukost till? Nu blir det kallt!
Jag äter det kallt, jag går inte till jobbet idag
Vadå, ska du inte till jobbet? De väntar på dig, de räknar med dig!
Går inte, jag sa upp mig igår
Sluta skoja, skärp dig nu, stig upp!
Hon drog av honom täcket med ett skratt, men han bara kröp ihop och blundade igen.
Jag är trött, Märtha, min tid är förbrukad Som en motor efter tredje renoveringen Barnen har det gott ställt, jag har några kronor sparade, jag ska ansöka om pension
Vadå pension, barnen har fullt upp, det är renoveringar på gång, de måste bygga ut, byta möbler, Sara vill köpa bil vem ska hjälpa dem?
De får klara sig själva, du och jag har hjälpt dem tillräckligt
Senare den morgonen kom Märtha över till mig, alldeles villrådig, och berättade om deras samtal. Hon bad mig om råd och jag sa vad jag lagt märke till hos Fredrik:
Han är verkligen trött, om han själv säger det, låt honom vila. Han är ingen pojke, han har slitit varje dag under bilarna Jag såg honom häromkvällen och kände knappt igen honom stapplande, böjd, han såg ut som en gammal man. Det första han sa till mig var: Jag är slut
Men Märtha ville inte riktigt höra:
Slitna gubbar är bara griniga! Jag samlar barnen, så får de säga till honom hur mycket jobb han har kvar!
Märtha, det är inte rätt hur gammal är din äldsta nu? Han är väl 45? Han ska snart själv bli morfar, låt barnen hjälpa dig åldern tar ut sin rätt.
Hon blev arg och gick.
En vecka senare samlades alla fem barn i Fredriks och Märthas villa. De satt runt det stora ekbordet, pratade högt, men det låg spänning i luften. Alla visste varför de var där, även om det sades vara bara för att.
Märtha började samtalet:
Pappa tänker gå i pension nu, vad säger ni, vi får kanske klara oss mer själva
Fredrik inflikade:
Ni behöver inte oroa er, ni är fem barn, alla har jobb, ni kan väl två försörja två pensionärer? Vi försörjde fem ungar och dessutom hjälpte vi er på fötter. Ingen av er har det dåligt. Det är inte förebråelse, jag bara minns livet föräldrar ska hjälpa sina barn. Nu är det bara att vi också behöver hjälp ibland, och jag har svårt att jobba, jag är rädd att ramla ner på lyften i verkstan
Efter en paus började barnen svara. Äldsta, Anton, var först, och istället för att fråga hur pappa mådde, så kom en lång radda problem Vi har inte pengar att hjälpa nu, kanske lite senare
De andra sa ungefär samma sak. Några behövde nytt boende, någon ville köpa bil, och alla hoppades på fortsatt stöd från föräldrarna. Ingen undrade hur mamma och pappa egentligen hade råd med inspel.
Till slut reste sig Fredrik och sa sorgset:
Jaha, ni skickar mig till jobbet igen, då jobbar jag så länge det går
Dagen efter kom Märtha över till mig igen, och med ett snett leende sa hon:
Ja, där ser du, barnen pratade med sin far, sen gick de till sina jobb och här ligger han, slutkörd, slutkörd! Jag är också trött, vad gör jag nu?
Fredrik höll ut på macken i tre dagar. Ambulansen tog honom från verkstaden. Ingenting gick att göra för hans slitna hjärta, och barnen kom åter ihop till begravning och minnesstund. Vi var där också. Vi lyssnade på barnens minnen, pratade om vilken fin pappa och morfar han varit. Själv ville jag så gärna fråga: Varför gav ni honom ingen ro, när han bad om det?
Det här blev en sorglig vardagshistoria för vår granne. Märtha lever nu ensam, snålar på allt, för barnen har fullt upp med sina egna ouppklarade problem
Den här händelsen har lärt mig att ålderdom och trötthet måste respekteras. Människan är inte en maskin. Ge de dina tid att vila annars är det kanske för sent.
