Min man hade en älskarinna. Det störde mig faktiskt inte alls. Vi hade till och med ett möte, hon och jag. Jag var inte arg på henne, och tyckte det vore dumt att bråka över en man.
Vi satt ner tillsammans och talade ut. Det visade sig att hon var en alldeles vänlig och klok kvinna. Efter vårt samtal kändes det nästan som vi känt varandra i många år, för vi bytte till och med små gåvor med varandra.
Senare bestämde sig min man och hans älskarinna för att hålla ett slags bröllop inte ett riktigt, förstås, men ändå en sorts ceremoni. Jag hade inget emot det, så vi förberedde oss tillsammans. Jag hjälpte henne att välja en riktigt vacker brudklänning, och hon gav mig råd om vilken aftonklänning som skulle passa mig bäst. Ceremonin höll vi hemma hos oss, och jag var vittne. Allt kändes väldigt verkligt det enda som saknades var präst och myndighetsperson.
På själva bröllopsdagen vaknade vi tidigt, gjorde de sista förberedelserna och började klä oss. Jag hjälpte min väninna på med brudklänningen, och på vägen till vardagsrummet lovade vi varandra att alltid vara vänner. Sen höll kvinnan och min man sina löften till varandra och bytte ringar. De kysste varandra passionerat som nygifta.
Deras första natt som gifta tillbringades hemma hos oss. När min man somnat smög min väninna ner till köket, där vi satt länge och pratade. Det var ett varmt och vänskapligt samtal, och vi upptäckte att vi hade mycket gemensamt.
Jag känner mig inte alls förödmjukad av den här situationen. Snarare kan jag säga att jag känner mig lycklig. Jag och min väninna samtalar mycket och umgås ofta tillsammans. Nu har jag någon att följa med till affären, promenera i Vasaparken eller gå och simma med i badhuset. Jag tror att min relation till henne alltid kommer vara viktigare än någon man kan vara.
Vad tycker ni om en sådan här vänskap?
