Min väninna Kajsa Regnbåge har en tunga som svingar som ingen annan. Hon är iögonfallande, lite gnällig och genomtänkt. Men ibland kan hon spela den lilla snällingen så bra att man bara vill krama om henne. Det är en talang hon har.
Jag minns en gång när vi åkte på en bussresa. Bussen var fullproppad med resenärer. Chauffören var en allvarlig kille som hette Mikael. Det var en lång nattresa framför oss, och Mikael hade ingen medchaufför. Han tittade på vår högljudda grupp och sa:
– Det är långt att köra. Jag är rädd att jag kommer somna vid ratten. Några tjejer som vill hålla mig sällskap? Sitta här fram och prata lite? Jag står för en kopp kaffe sen.
Folk gjorde sura miner. Alla tyckte synd om honom, men ingen ville stanna uppe heller. Alla ville bara somna i sina säten och vakna framme vid destinationen.
Då kom Regnbåge till undsättning. Hon erbjöd sig att underhålla Mikael medan de andra sov. Hon satte sig bredvid honom, drog ner kjolen lite och sänkte blicken – en sån liten blyg tillgjordhet.
– Jag vet inte vad jag ska prata om, jag är så blyg, men jag kan försöka.
Passagerarna började lägga sig tillrätta, Mikael körde vidare på motorvägen, bussen slukade mil efter mil. Kajsa började:
– Vad ska vi prata om, kapten? Ska jag berätta om min första kärlek? Det var en gång, för länge sen, jag var nitton år…
– Bra ämne! nickade Mikael. – Jag var också en gång… för evigheter sen. Kör igång, locktösen!
– För länge sen hände det min första kärlek, började Regnbåge. – Eller kanske den andra eller tredje, jag minns inte riktigt. Någonstans i topp tio iallafall. Jag avslöjar inte hans riktiga namn. Vi kan kalla honom… Muffe.
Mikael höll i ratten och nickade. Kajsa berättade ömt om hur hon och Muffe en gång träffades och hur en otrolig passion svepte över dem – mitt på en kvällsgata!
– Vi förstod att vi gått mot varandra hela livet! sa hon med glittrande ögon. – Precis efter middag stod vi upp och gick mot ödet! Och vi möttes vid en korsning där tre vägar möttes, när de första stjärnorna tändes på himlen och de första ölen öppnades på krogarna runt om…
– Du har talang! skrockade Mikael. – Och sen då? Var det hett? Fick ni något gjort?
– Allt var bra, men vi hade ingenstans att vara! klagade Kajsa. – Inte hos mig, inte hos Muffe. Vännernas lägenheter var fulla, vi hade inte råd med hotell…
– Så sant! instämde Mikael. – Jag minns såna stunder från min ungdom. Hormonerna kokar, tjejen är redo för allt, men ingenstans att ta vägen. Man kan lika gärna lägga sig över vägen!
– Vi letade efter en liten plats, men förgäves, sa Kajsa. – Till slut försökte vi i en park under en alm, men där var det också fullt! Som en kärleksepidemi! Och Muffe sa: “Okej, älskling, kanske en annan gång?”
Sömnen försvann ur Mikaels ögon. Han morrade så långt han kunde nästan tappade ratten.
– Va? “En annan gång”? Din jävla Muffe. Om det var jag… Vart hittar du såna töntar?
Regnbåge skrattade ett hemlighetsfullt sjöjungfrulikt skratt.
– Jag skojar, Mikael! Klart att smarta Muffe hittade en lösning. Han tog med mig till en känd skyskrapa där takluckan inte var låst…
– Åh, nu snackar vi! lugnade sig Mikael. – Ett tak duger, bara tjejen är het och natten mörk. Stjärnor och moln, romantik… Jag minns en gång på ett verkstadstak… men det är inte intressant. Fortsätt, Kajsa lilla.
När Regnbåge är igång kan hon få vem som helst att verka tafatt. Kajsa berättade med darr på rösten hur hon och Muffe såg upp mot midnattens himmel, hur små de kändes där uppe på taket med bara den uråldriga universumet ovanför.
– …med passionen bultande började vi klä av oss på taket… viskade Kajsa. – Jag hade en snygg topp med hakar på ryggen. Jag bröt naglarna när jag försökte få loss dem! Min kjol, lätt som en maskros, gled av mina höfter och blottade min mjuka hud… vinden lekte i mina lockar… åh, jag hade så vackra lockar då!
Mikael grymtade och stönade – vem kunde sova nu? Kajsa är redan en syn för gudar, men tänk henne som nittonårig student – hela bussen skulle salivera.
– Jag tog av mig allt, ivrig att förlora mig i kärlekens lågor! sa Kajsa nästan sjungande. – I halvmörkret syntes en liten skymt av mitt underbyxe… våra kroppar luktade av åtrå, otålighet, längtan… Och då sa Muffe…
– Ja! Ja! mumlade Mikael, blundande. – Vad sa han?
– Han sa: “Du ser grym ut, Kajsa! Ska du inte klä av dig en gång till?”
Vår stackars chaufför höll på att tappa kontrollen. Men han var en proffs och lyckades hålla bussen på vägen.
– En naken tjej framför honom och han säger “klä av dig en gång till”? vrålade han. – Vad är det för pantad jävel? Jag skulle ha gjort slut på honom så att tandläkaren inte hinner fylla i hålen! Men du kan berätta, det måste jag ge dig. I färg! Du borde jobba på en telefonsexlinje.
Bussen susade vidare. Sällsynta ljus blinkade förbi. Kajsa gick över till nästa del av deras kärlekshistoria, berättade med trollande röst hur deras kroppar slöt sig samman, hjärtan bultade som stormvarningar, en orkan tjöt i öronen, varje beröring satte igång en ny känsla, och där stod de på taket, som två droppar smältande ihop i universums stora kalk…
– Och? Och? Och? pep Mikael. – Kom igen, Kajsa, låt det inte ta slut! Åh, var är mina nitton år?
– …och då sa Muffe: “Missade!” avslutade Kajsa.
Regnbåge skrattade, Mikael vrålade och dunkade ratten. Behöver jag nämna att hela bussen lyssnade, och ingen fick en blund i ögonen? Resan blev sömnlös men underhållande. Senare sa den lömska Kajsa till mig:
– Så ska de ha det! Trodde de att de kunde sova på min bekostnad? Inget sådant. Om jag inte sover, sover ingen.
Av: Dmitrij Spiridonov.
