En sommardag var jag på semester med en vän vid havet. Vid sandstranden, bredvid ett litet sommarkafé, stod en glasskiosk. Vi satt i kaféets utegård och njöt av en färsk grillspett när vi såg att folk samlades vid glasskiosken. Min vän blev nyfiken och vi gick dit. Där låg en flicka, Liv, livlös på marken. En kvinna kneb bredvid henne, grät och försökte väcka henne till liv.
Min vän var inte förvirrad. Han tog snabbt en flaska vatten, hällde den över Liv, kände efter hennes puls och insåg att han behövde påbörja hjärt-lungräddning. Han bad mig ringa ambulansen direkt.
Några minuter senare kom ambulanspersonalen och tog hand om Liv. Innan de åkte tackade de min vän, Henrik. Han hade räddat Livs liv. Jag kände mig överraskad. Inte så mycket över min väns modiga handling, utan över att så många människor bara stod och tittade. Några tog bilder, andra stirrade bara utan att hjälpa till. Jag undrar om jag själv hade vågat agera som Henrik, eller om jag hade blivit en passiv åskådare. Det viktiga är att Liv klarade sig.
Nästa morgon satt vi på samma kafé och åt frukost. Plötsligt stannade tre exklusiva bilar utanför entrén.
Vilka fina bilar! Jag önskar att jag hade en sådan, sa Henrik.
Sex män med skarp nordisk framtoning steg ur och gick mot vårt bord. En av dem frågade:
Vem av er räddade flickan igår?
Jag pekade på Henrik. Männen verkade vilja samtala, men deras uttryck var allvarligt.
Bröderna till Liv tackade Henrik och överräckte nycklarna till en av bilarna. Det visade sig att Liv var deras enda syster, och de kunde inte låta bli att uttrycka sin tacksamhet. Henrik var omskakad länge. Han hade sparat ihop pengar för att köpa en bil i tre år, utan att lyckas.
Den dagen insåg vi att ibland är ett enda modigt val nog för att förändra livet vårt och någon annans. Att våga hjälpa någon i nöd är större än något materiellt, och när man gör gott återvänder ofta gott till en själv.
