Vi hade pratat igenom varenda liten detalj och bestämde oss till slut för att flytta ihop. Och varför inte? Många fördelar såg vi med vårt beslut:
Vi var ensamma. Vid sextio års ålder är det inte längre så lätt att hitta en man, och om någon av oss ändå hade tur så kunde bostadsfrågan enkelt lösas. Barn och barnbarn bodde långt bort. Vår släkt tyckte nog bara det var skönt att mormor och farmor inte skulle behöva vara uttråkade. När vi var unga hyrde vi samma lägenhet i Göteborg. Då hade jag en liten dotter, men på något vis fick vi vardagen att flyta på, trots att vi båda hade våra egenheter. Vi visste vi skulle inte få långtråkigt ihop. Vi städade tillsammans, lagade mat, och hittade på kulturella aktiviteter, så ingen av oss satt hemma mer än nödvändigt.
Ekonomin kändes trygg. Vi skulle dela på utgifterna och intäkterna från min uthyrda etta. Plus i kassan! Och dessutom en ständig omsorg. Om någon blev sjuk fanns hjälp hela tiden.
Egentligen såg vi bara fördelar med vårt upplägg!
Men verkligheten såg ut så här:
Redan första diskussionen handlade om var vi skulle bo. Både jag och min väninna ville helst stanna kvar på vårt eget revir i Stockholm, och vi hade båda övertygande argument. Jag kände mig redo att lämna min lägenhet, men höll emot och bråkade för att min väninna inte skulle tro att jag alltid var den som gav vika.
Nästa konflikt gällde mängden saker. När jag slutligen gick med på att flytta in till Märta och började packa ihop mina saker blev hon irriterad över hur mycket jag faktiskt hade. Vi hade ingenstans att göra av allt, men lämna dem i min lägenhet ville jag inte man vet ju aldrig hur hyresgästerna blir.
Vi löste det till sist genom att hyra ett förråd och stuva in porslin och diverse hushållsprylar där. Snart fann vi en hyresgäst, och då började det verkliga äventyret. Till att börja med kände jag mig som om Märta åsidosatte mina intressen. Jag var som en gäst i hennes hem, tills jag slutligen släppte taget.
Vår samboende fungerade inte, jämvikten saknades. Märta ville ha rengöringsmedel i en viss garderob, jag i en annan. Ständigt fick jag rätta mig efter hennes regler, hon var ju husets drottning.
Det visade sig även att vi hade väldigt olika smak på mat. Också då valde jag att tyst dra mig tillbaka och låta Märta bestämma. Med tiden vande jag mig, men mina egna preferenser föll i glömska. En annan sak var sömnen jag är lättväckt, men Märta ville gärna somna till ljudet av TV:n. Jag stördes av ljuden, inte ens öronproppar hjälpte alltid.
Flera nackdelar började överskugga våra fördelar. Vi försökte stå ut och hitta kompromisser. Men sedan kom den kritiska punkten: Jag märkte hur Märta började bli irriterad bara av att se mig. Fast jag försökte anpassa mig, var det ändå något som störde.
Till sist slutade hon prata med mig. Först en dag, sedan ännu en, och veckan gick… Jag funderade hela tiden på vad jag kan ha gjort henne förnär. Min egen tålamod brast till slut jag kunde inte hålla tårarna tillbaka när jag satt mitt emot henne. Märta brast också i gråt till slut, hon erkände att hon inte förstod varför hon var så irriterad. Då insåg jag vi människor behöver ändå bo i våra egna hem, följa våra egna rytmer. Bättre att ses ofta än att dela hem på samma villkor.
Vi sa upp hyreskontraktet, och genast lättade vår vänskap.
