Min vän, 42 år gammal, har hittat sig en fru. Han säger att hon är en fantastisk städerska och lagar otroligt god mat, och resten bryr han sig inte om.
Jag har känt Adam sedan jag var liten. Vi växte upp på samma gård i Uppsala och såklart blev vi nära vänner. När vi var tonåringar brukade hela gänget dra in till Stora torget. Där gick vi omkring, satte oss på bänken vid fontänen och pratade om allt och inget. Vi tog inte relationer med tjejer så allvarligt då. Det handlade mest om vad kompisarna skulle tycka ingen ville förlora ansiktet inför de andra.
Sen ryckte jag in i lumpen, medan Adam lyckades slippa undan på något sätt. Efter värnplikten fick jag jobb, gifte mig och byggde upp ett liv tillsammans med min fru. Vi var gifta i tio år och hade två barn, men efter ett tag insåg vi att vi hade blivit främlingar för varandra. Bråken blev fler, och till slut förstod vi båda att vi inte skulle bo ihop längre. Vi skilde oss, och det var faktiskt en lättnad.
Två år senare, när jag var ensam igen, sprang jag plötsligt på Adam på ICA. Han hade förändrats mycket på de tolv år som gått lagt på sig en del, såg lite äldre ut.
Vi satte oss på ett fik och pratade länge. Det visade sig att Adam också hade skilt sig och letade efter någon ny. Ett år gick, och jag träffade en kvinna som jag gifte mig med.
Så träffade jag Adam igen, av en slump, och han berättade att han också hittat en livspartner. Men hans fru föll mig inte alls i smaken. Hon var kraftig och kändes ganska ointresserad av att prata.
Vad var det du fastnade för? frågade jag.
Adam förklarade att hon höll hemmet skinande rent och att maten alltid smakade fantastiskt.
Och dessutom låter hon mig vara i fred! Jag kan dricka öl i lugn och ro och kolla på fotboll, eller gå till puben med killarna. Hon är perfekt för mig. Hon ifrågasätter mig aldrig.
Jag blev faktiskt förvånad över hans svar. För mig är en partner så mycket mer än att hålla rent och laga god mat, även om det absolut är trevligt. Det viktigaste för mig är att vi älskar varandra.
För vissa är det där med ordning och att alltid få god mat viktigast. Men för min del vill jag hellre dela livet med någon jag verkligen är samspelt med, att vi är på samma våglängd. Det känns helt enkelt rätt när vi kan respektera och förstå varandra. Det där med gemensamma intressen är också viktigt. Min fru och jag brukar laga mat tillsammans och hjälps åt hemma. Vi skrattar ofta medan vi stökar i köket eller dammsuger.
Jag tänker att när två personer cyklar tillsammans och trampar åt samma håll, då är chansen att cykelturen blir lyckad hela vägen så mycket större.
Håller du med mig?
