Du, kan du fatta vad som har hänt mig? Min syster vill typ att jag ska flytta ut från vår gemensamma lägenhet bara för att hon ska ha barn. Är det verkligen rimligt?
Så här var det: för länge sen köpte mamma och pappa en tvåa till mig och min syster, Astrid. Tanken var att när vi blev äldre skulle vi sälja och byta till två ettor så vi båda kunde ha varsitt eget ställe. Men det har aldrig blivit av.
Sen träffade Astrid en kille, Oskar, och de gifte sig förra året. De frågade mig schysst om det gick bra att de bodde hos mig i lägenheten och det var egentligen inga problem inledningsvis.
Allt funkade ganska bra tills Astrid blev gravid. Efter det har de börjat prata mycket om att det vore bättre om jag flyttade ut så att deras barn kan få mitt rum. Nu planerar de till och med vilken färg de ska måla om mitt rum i och var spjälsängen ska stå de pratar om det som om jag redan flyttat och inte bott där i flera år. Alltså, är det konstigt eller?
Jag äger ju faktiskt halva lägenheten och pluggar fortfarande. Jag har bara studiebidrag och lite extrajobb på ICA, så jag har verkligen inte råd med egen hyra i Stockholm. Varför ska jag hyra när jag äger halva vårt hem?
Först försökte de vara smidiga och föreslå olika lösningar men nu pratar de bara rakt ut om hur jag behöver flytta. Jag förstår att de vill ha mer plats, men ska det verkligen gå ut över mig? Jag var ledsen och berättade allt för mamma och hon bara skrattade lite och sa att det är så där med gravida ibland, det går över, och bad mig inte bry mig om vad Astrid säger. Men ibland känns det verkligen som att jag är gästen hemma hos mig själv och att de planerar allt över mitt huvud.
Jag undrar bara är det jag som överreagerar nu? Vad hade du gjort om du var i min sits? Känns som jag borde stå på mig, men det tar på krafterna.
