Vet du, min syster Elin och jag har alltid haft en rätt tävlingsinriktad relation hon ville jämt vara först med allt. Hon gifte sig före mig och våra föräldrar slog verkligen på stort med ett pampigt bröllop, allt var lyx och flärd. Sen när det var min tur att gifta mig fick jag nöja mig med en rätt enkel ceremoni eftersom familjens plånbok var tom. De sa att de hade lagt alla sina pengar på Elins fest och helt enkelt inte hade råd att göra om det för min skull.
Elin levde verkligen loppan där ett tag. Hon var hemma med sina två barn mest hela tiden, gick på spa och gjorde naglarna medan hennes man betalade rubbet. Själv fick jag och min man flytta in hos hans mormor, för vi ville inte skuldsätta oss med bostadslån. Istället slet vi som djur för att bygga upp en klädbutik tillsammans all vår energi gick till det och sakta men säkert började det faktiskt rulla på riktigt bra.
Till slut vann vi lite framgång med butiken och kunde stå på egna ben. Men efter några år kraschar Elins äktenskap hennes man tröttnade efter allt hennes strulande, om vi ska vara ärliga. Mamma ringde och propsade på att jag skulle ge Elin jobb hos oss i butiken, hon blev ju ensam med barnen. Men jag visste varför det gått som det gått, Elin var inte direkt oskyldig i hela historien.
Elin hörde själv också av sig och ville liksom förhandla om jobbet. Hon förväntade sig någon mjukstart, helst välbetalt, utan att egentligen ha någon koll alls på hur butikslivet funkar. Hon ville ha ut 28 000 kronor i månaden utan större ansvar, mest för att det hade varit skönt.
Jag blev helt paff över hur förstånget hon var och jag sa ärligt nej. Jag var verkligen inte sugen på att bli utnyttjad eller ta ansvar för hennes humörsvängningar jag hade sett tillräckligt av det under hennes förra äktenskap. Jag förklarade lugnt men tydligt att hon får leta vidare för jag är inte intresserad av att vara någon slags räddare i nöden. Ibland måste man faktiskt bara stå upp för sig själv.
