Jag har aldrig trott att min egen familj skulle kunna göra något sådant mot mig, utnyttja mitt förtroende och lämna mig utan pengar. I vår tvåa i Göteborg hade mamma, min syster och jag lika stora andelar i lägenheten. Vår mormor, som också bodde i en tvåa på Södermalm i Stockholm, lovade oss att hon skulle skriva ett testamente till sina två barnbarn. Hon ville att halva hennes lägenhet skulle gå till mig och halva till min syster. Tanken var att vi senare själva skulle bestämma vem som skulle bo där, eller sälja och dela på pengarna.
Vid den tiden hade min syster flyttat hem till mamma efter en oväntad graviditet, medan jag bodde i Uppsala på grund av mina studier. Så småningom tog min syster och hennes familj över det större sovrummet, medan mamma flyttade in i det mindre. När jag hälsade på hemma fick jag dela rum med mamma, men jag förstod ganska snabbt att jag inte skulle kunna bo kvar där efter examen, särskilt med tanke på min svåger. Mamma ville inte riskera att förstöra förhållandet med svågern, så hon bad mig att inte skapa några problem.
När jag berättade om min oro för mormor, föreslog hon en lösning: jag kunde skänka min del i tvåan till min syster, och mormor skulle i sin tur skriva om testamentet så att jag fick ta över hennes etta. Jag berättade om förslaget för mamma och min syster, men min syster bara log och sa att jag fick gå till domstol om jag ville ha något, övertygad om att hon ändå skulle vinna tvisten.
Till slut skrev jag på papprena och avsade mig min andel, men tyvärr hann mormor aldrig ändra sitt testamente hennes hälsa försämrades och hon gick bort innan hon fick det gjort. På så vis ärvde min syster hela tvåan och halva ettan som vi också använde. Jag försökte söka stöd hos mamma, men hon stod på min systers sida, trots allt som stod på papperet mellan oss. Hon undvek att se mig i ögonen och sa bara med låg röst att vi alla bodde under samma tak, så det fanns ingen anledning till konflikt.
Nu arbetar mamma som städerska och barnvakt hos min syster. Hon är tydligen värdefull för familjen så länge hon kan bidra med sin pension varje månad. Men jag kan inte låta bli att undra hur det kommer bli när mamma inte längre är så nyttig. Jag har inga andra nära släktingar kvar, och finns ingen större anledning att stanna kvar här i Göteborg längre. Mamma och min syster är en sammansvetsad duo, men efter allt de gjort så känns det omöjligt att ha kontakt deras handlingar har sårat mig på djupet.
