Jag, Ingrid Nilsson, skriver dessa ord i min dagbok medan regnet faller mot fönstret. Min syster, Birgitta, valde att uppfostra sina fyra barn ensam. Hennes man hade varit otrogen med en kollega, och efter det ville Birgitta inte inleda någon ny relation. Hon är en kvinna med hög utbildning har tre examina, varav en till kock. Så vitt jag minns har hon jobbat på olika caféer och restauranger i Göteborg och Malmö genom åren.
Birgitta köpte alltid allt till barnen. De var tacksamma, men bad ständigt om mer. Nu har de vuxit upp och har egna familjer. Ändå fortsätter Birgitta att skicka pengar till dem. Hon har varit pensionerad länge, men jobbar fortfarande extra, för hon säger att det känns meningsfullt att hjälpa barnen. För henne är det hela livets mening.
I vintras blev Birgitta svårt sjuk i influensa, och snart fick hon allvarliga lungkomplikationer. Pneumonin ville inte ge med sig. Hon fick sjukskriva sig och pengarna räckte knappt till. Några vänner ställde upp, men barnen ringde först när Birgitta slutade att skicka pengar till dem.
De frågade hur hon mådde och önskade henne snabbt tillfrisknande men inget mer. Ingen undrade om hon behövde ekonomisk hjälp. När Birgitta bad barnen komma och hälsa på henne, tackade de nej. Alla hade sina jobb och familjer i Stockholm och Göteborg ingen hade tid för sin egen mamma.
Birgitta kände sig sårad. Hon hade alltid hjälpt dem, men när hon själv behövde stöd, ville ingen komma. Hon låg på sjukhus i nästan en månad; sköterskan tog hand om allt det praktiska. Efter ett tag blev Birgitta frisk nog att återvända till jobbet. Under hela tiden hörde barnen inte av sig. Släktingar måste ha berättat att hon mådde bättre. Först när Birgitta var hemma igen, kom barnen ihåg henne.
De frågade inledningsvis om hennes hälsa, men snart blev det tydligt varför de ringde. Alla bad om pengar, och inte lite de begärde specifika belopp och gav deadline för när pengarna skulle vara på deras bankkonto. Alla fyra gjorde likadant. Ingen funderade på hur Birgitta skulle få ihop pengarna det var bara deras egna behov som räknades.
Birgitta blev ledsen. Hon hade aldrig väntat sig att hennes egna barn skulle behandla henne så. Kanske är det hennes eget fel, men jag känner så starkt för henne. När man glömmer sig själv för andra, väntar man sig någon form av tacksamhet. Man kanske inte borde sätta barnen före sig själv hela livet. Kanske borde Birgitta ha tänkt på sin egen framtid, inte bara på en ensam ålderdom. Men det går ju inte att ändra något nu.
