Min syster bestämde sig för att själv uppfostra sina fyra barn. Hennes make hade varit otrogen med en kollega på jobbet. Sedan dess har hon inte haft någon ny relation. Min syster är en välutbildad kvinna, hon har tre examina en av dem är som kock. Så vitt jag minns har hon arbetat på olika caféer och restauranger runt om i Stockholm.
Hon köpte alltid allt barnen behövde. De var tacksamma, men ville alltid ha mer. Nu är de vuxna, har egna familjer. Ändå skickar min syster fortfarande pengar till dem. Hon gick i pension för länge sedan, men fortsätter arbeta. Hon säger att det ger henne glädje att hjälpa barnen och ser det som meningen med livet.
Så blev min syster sjuk i influensa, och det ledde snabbt till svåra lungkomplikationer. En allvarlig lunginflammation ville inte ge med sig. Hon tog sjukledigt, hade knappt tillräckligt med pengar för att få det att gå runt. Vännerna ställde upp och hjälpte henne, men barnen ringde först när hon slutade skicka pengar.
De frågade hur hon mådde, önskade att hon skulle bli frisk snart och det var allt. Ingen av dem frågade om hennes ekonomi. Min syster bad sina barn att komma och hälsa på henne, men de tackade nej. Alla hade jobb och egna familjer. Ingen hade tid för sin egen mamma.
Hon kände sig sårad. Hon hade hjälpt dem hela sitt liv, och nu när hon behövde dem ville ingen ens komma på besök. Hon låg inlagd på Karolinska sjukhuset i en månad. Sjuksköterskorna tog hand om medicinska utgifterna, och hon tillfrisknade till slut. Hon återvände till jobbet. Under hela den tiden ringde barnen inte ens. Släktingarna måste ha berättat att deras mamma mådde bättre. Först när hon blev utskriven från sjukhuset kom barnen ihåg henne igen.
De började med att fråga om hennes hälsa, men gick snabbt över till syftet med samtalen. Alla bad om pengar. Och inte bara det, utan de krävde specifika belopp och datum för när pengarna skulle vara överförda i svenska kronor. Alla fyra gjorde likadant. Ingen funderade på hur deras mamma skulle få fram pengarna, bara att de själva behövde dem.
Min syster blev ledsen. Hon hade aldrig trott att just hennes egna barn skulle behandla henne så. Hon ångrade sig, men samtidigt kände hon mest sorg för sig själv. När man offrar sitt eget liv för andra, förväntar man sig någon sorts uppskattning tillbaka. Kanske borde hon inte ha satt barnen före sig själv. Hon borde ha tänkt på sin egen framtid, och inte på en ensam ålderdom. Det går inte att ändra det som redan har hänt.
I slutändan lärde hon sig att gränser i familjer är lika viktiga som kärlek det är först när man tar hand om sig själv, som man också kan hjälpa andra på riktigt.
