30 april
I dag känns det som behov av att skriva av mig, för det snurrar så många tankar i mitt huvud om min familj, mitt liv och allt vi gått igenom. Det är så mycket som bara ligger där, och gnager.
Det började den där vinterdagen när Erik kom hem och bara sa rätt ut:
Mamma, jag ska gifta mig med Lovisa. Vi ska ha barn om tre månader.
Jag blev inte så överraskad, för han hade redan presenterat Lovisa för oss. Ändå kände jag en oro över hennes unga ålder hon hade inte ens fyllt arton, och Erik skulle ju snart göra lumpen. De var ju själva knappt vuxna, och stod plötsligt med både bröllop och barn på gång.
Att hitta en brudklänning åt Lovisa var ett helt äventyr. Magen på sjunde månaden var omöjlig att dölja. Så många besök på butiker i Stockholm, så mycket provande ändå slutade det till slut med att hon såg fantastiskt fin ut på deras stora dag.
Efter bröllopet flyttade de hem till Lovisas föräldrar i Nacka. Men Erik kom hem till mig varje vecka, låste in sig på sitt gamla rum och ville inte bli störd. Sådan oro väckte det i mitt mammahjärta.
Jag ringde till Lovisa:
Är allt bra mellan dig och Erik?
Javisst. Varför undrar du? svarade hon alldeles lugnt, som om det var det självklaraste i världen.
Vet du var din man är just nu? försökte jag fortsätta.
Kristin, sköt du ditt så sköter vi vårt. Vi klarar oss bra utan din inblandning, blev hennes svar, kallt och distanserat. Det skulle inte bli sista gången hon la fram ett sådant snäsigt bemötande.
Jag är ju en fredlig människa, vill inte skapa oreda i deras liv så jag drog mig tillbaka. Låt dem sköta sitt, tänkte jag. Vill inte vara den besvärliga svärmodern.
Så kom lilla Vilja till världen. Jag måste erkänna hennes namn, Vilja, kändes så främmande för mig. Jag började istället kalla henne för Majsan, en gammal släkttradition. En liten Majsan var hon för mig.
Erik ryckte in i lumpen nere i Skåne, långt hemifrån. Jag tog hand om Majsan så ofta jag kunde, och hälsade på hos Lovisa, som nu blivit ännu vackrare. Hennes skönhet oroade mig. Hon började läsa på universitetet och där vimlar det av frestelser, tänkte jag. Jag trodde inte riktigt att hon skulle vänta in min son.
Jag tog alltid med Majsan ut på promenad. Lovisa brukade hastigt ge mig vagnen och såg ut som om hon helst ville slippa se mig. Inte särskilt välkomnande. Det kändes i hela kroppen att jag inte var så omtyckt. Lovisa visste sitt eget värde, det märktes på hennes sätt. Jag ville bara därifrån fort och hoppades att det hela skulle ordna sig.
När Eriks tid i lumpen var över kom han hem. Allt verkade bra mellan honom och Lovisa de var lyckliga, försökte det mesta tillsammans. Majsan växte och blev en underbar tjej; Erik var som en förälskad pojke omkring Lovisa, som höll ordning på både hem och barnbarn. Mitt mammahjärta jublade. Så gick femton år i familjelycka.
Men så, plötsligt, var det som om en annan person tog över Lovisa. Det började komma män och älskare och hon gjorde ingen hemlighet av det. Hela släkten pratade. Jag förstod mig inte på hennes beteende, och jag var rädd för henne. Hon kunde se på mig med en blick som fick hela mig att frysa till is tänk att en människa kan äga den sortens kraft.
De bråkade och Erik led. Jag försökte fråga honom:
Erik, vad händer egentligen mellan dig och Lovisa?
Oroa dig inte, mamma, det ordnar sig, svarade han.
Det lät som skuldbeläggning i rösten, som om han själv hade gjort fel och därför stod ut med all hennes svek. Jag beslutade mig till slut för att prata direkt med Lovisa.
Lovisa, får jag fråga en sak? sa jag försiktigt en dag.
Fråga din son vad han gör på firman eller rättare sagt, med vem! Min moster jobbar där, hon har berättat allt. Han var den som först bedrog mig, utbrast Lovisa och grät.
Jag gick därifrån utan att säga något till Erik. Vad blir, det blir, tänkte jag. Hur man än försöker blir det sällan som man vill.
Det var snabbt över de skilde sig, och Majsan blev kvar hos sin mamma.
Erik blev som förändrad han bytte kvinnor som andra byter strumpor, brunt hår, blont, rött… Sist jag kollade hade han en ny varje månad.
Lovisa gifte sig snabbt igen. Erik var svårt sårad och till och med grät. Hon blev riktigt lycklig i sitt nya äktenskap.
Den nästa i raden blev Anna, en liten men tuff kvinna från Örebro. Hon var fem år äldre än Erik, men han föll på knä för henne. Anna satte snabbt upp krav: äktenskapsförord, bostadsrätt åt hennes dotter och all form av underhåll.
Anna ville gärna vara min vän och kallade mig Kristin, ibland till och med “mamma”. Det kändes konstlat och ansträngt. Jag insåg snart att nästan alla presenter hon gav, köpta för Eriks pengar, ligger kvar oanvända i min garderob. Ingen riktig värme fanns.
Anna skrattade, men det lät falskt. Hon pratade utan värme och älskade inte Erik det var tydligt. Hon såg honom som en pengasäck och ställde ständigt nya krav, visste hur man lirkade och krävde.
Lovisa hon kunde skrika åt mig, men det var i alla fall uppriktigt. Anna däremot, hon kunde aldrig ens laga en vanlig soppa åt Erik, alltid färdigmat från Ica. När jag påpekade:
Kunde du inte koka lite soppa till Erik?
Kristin, du behöver inte lära gamla rävar dansa, svarade hon och skrattade.
Annas vänner kom alltid först. De sprang på spa, satt länge över kaffe på stan och vandrade på gallerior. Så fort något gick emot henne blev det dramatik, tårar, skrik.
Jag förstår mig inte på det vad är det med Erik och de här kvinnorna? Det känns som en konstig missmatchning, som slöseri med kärlek.
Allt oftare tänker jag tillbaka på Lovisa och hennes närhet till hemmet. Vilken mat hon kunde laga hennes inlagda sill, hennes kåldolmar, de drömlika tårtorna… Varför blev det inte de två livet ut? Erik förlorade någon som var unik och nu får han leva med det. Jag är glad att Majsan aldrig glömmer mig och ibland överraskar mig med små gåvor.
Lovisa kommer alltid vara min riktiga svärdotter, även om hon är min sons ex. Först när man förlorar något ser man värdet på riktigt. Anna förblir mer en bisak. Jag tycker synd om Erik, för jag tror nog att Lovisa fortfarande har en plats i hans hjärta. Men dit når han aldrig tillbakaIbland sitter jag i köksfönstret och ser ut mot innergården där Majsan hoppar hopprep med grannflickan. Jag tänker på tiden som gått och på allt jag varit med om som mamma, svärmor och mormor. Livet blev inte som jag tänkt mig, men i det lilla finns ändå glädjen kvar: i Majsans skratt, i doften av nybakat bröd när jag får besök, i blommorna hon plockar till mig på mors dag. Vi tre Majsan, Erik och jag fikar ibland tillsammans, mumlar om gamla minnen och skrattar åt de sämsta vitsarna.
Jag har insett att man får släppa taget om drömmen om den perfekta familjen. Vi är som vi är. Kärlek finns, också i det krokiga och trasiga, fast ibland gömmer den sig bakom sår och missförstånd. Idag vågar jag titta på gamla fotoalbum utan att det gör ont. Jag ser Erik hålla Vilja vår Majsan som spädbarn, Lovisa med rufsigt hår och leende ögon, och mig själv i bakgrunden, oroande men alltid närvarande. Jag var där i början, och jag är fortfarande här, trots allt.
Så, när Majsan ringer på dörren och ropar:
Mormor, ska vi baka kanelbullar?
då smälter allt annat bort och jag tackar livet för den gnista som består. För det är så det är och det räcker.
