I morgon fyller min svärmor år.
Mitt lilla barn är fyra och en halv månad gammal. Först bjöd hon oss hem till sig och vi planerade att min mamma skulle sitta barnvakt. Men så ändrade svärmor sig, och nu vill hon istället trilla in hos oss med svärfar och min dotter för att fira. Jag har inte råd med någon dyr middag ute, mannen protesterade och de sade direkt nej de är lika sparsamma som en välvädrad svensk julskinka.
Jag förstår inte riktigt varför svärmor bestämde att just vår lägenhet skulle bli festplatsen för hennes bemärkelsedag. Kanske för att testa mina förmågor som värdinna, kanske för att samla sina trupper kring ett och samma bord, eller kanske bara för att reta gallfeber på mig? Vår relation har varit stelare än fryst ärtsoppa sedan dag ett, och det blev inte bättre efter lilla började skrika på nätterna. Jag hoppas ibland att hon försöker lösa knutarna mellan oss, men detta känns som ett konstigt sätt. Inte för att hon varit direkt elak men vid ett tillfälle höjde hon handen åt mig och vad som fanns kvar av varma känslor i mitt bröst försvann snabbare än en lussekatt på luciamorgon. Nu vet jag vad hon egentligen tycker, oavsett vilka leenden hon klistrar på sig.
Jag har aldrig förbjudit henne att träffa sitt barnbarn hon har inte ens efterfrågat det. Varje fredag frågar jag min man om farmor vill ses. Jag har alltså inget emot att lillan träffar henne, men själv hade jag helst sluppit. Vår samvaro är svettig och obekväm, som ett snabbt besök i bastun med för mycket folk. Hon minns säkert vad hon sagt (det gör i alla fall jag).
Ja, min familj är inte riktigt sommaridyllen på Solliden pappa och min syster gillar sina kvällsgroggar. Och? Är jag mindre människa för det? Varför ska hon lägga sig i om jag hellre sover lite längre på helgen om barnet tillåter det? Helgerna är en gåva jag slipper goose-stepa upp med tuppen för att bre mackor till min man. Får jag sova, tänker jag absolut sova. Ena dagen säger hon att hon kommer, andra ringet ställer hon in. Varje gång jag hör nyckeln i dörren vill jag typ gömma mig i klädkammaren
Och varje gång försöker hon vänligt men bestämt påminna mig om att det är hennes lägenhet. Alltså, jag vet att det är hennes, men jag bor också här visst har man väl rätt att lunka runt i mjukisar med håret på ända? Ett minimum av svensk hyfs hade väl inte skadat. Vad är det för idé att hyra ut lägenheter om man ändå ska sticka in huvudet utan att knacka? För mig känns det som att hon subtilt vill påminna om vem som egentligen bestämmer.
Vår relation är ansträngd från början ville hon inte ens lära känna mig, trots att hon visste att hennes son friat. När vi ansökte om hindersprövning, ringde hon och frågade tio gånger! om det verkligen var sant att vi varit på Skatteverket. Inte ens då bjöd hon på kaffe, varken hemma eller på Espresso House. Inte för att hon vet att jag aldrig hade någon annan före hennes son.
Första gången vi sågs hade vi varit ihop i fem månader. Mannen ville såklart presentera oss, men det hela blev ungefär lika stelbent som när man träffar en gammal skolkompis på ICA. Svärfar har jag bara sett på bröllopet. Kanske är det därför jag har ett visst motstånd mot henne.
Jag avskyr att spela teater, även om jag är rätt bra på det om det skulle krävas. Men det gör det inte nu jag har ingen lust att lura henne att jag är gästvänlighetens moder. Jag vet att vi bor i hennes gamla lägenhet, men ärligt, vad spelar det för roll? Hon gav den faktiskt till sin son. Andra dagen efter BB blev hon riktigt taskig och sa rent ut att jag kommit från en “sån där” familj, och att jag lever på hennes son. Hur kan en kvinna över 55 år hålla på så där? Speciellt när jag inte ens gjort henne något (förutom att jag tajmat bort hennes son från pojkrummet).
Jag har ingenting emot besök, men jag vill helst slippa bjuda in just henne. Nu ska jag stå där och lägga upp köttbullar, med lillan i högsta hugg, och le ikapp med hela gänget tills de behagar gå hem. Nåväl, jag har åtminstone köpt en present till henne så svensk kan till och med jag vara, trots allt.
