I morgon är det min svärmors födelsedag.
Mitt lilla barn är fyra och en halv månad gammalt. Först bjöd hon oss till sig själv, och vi bestämde att min mamma skulle passa barnet. Men sedan ändrade hon sig och ville komma med min svärfar och min dotter för att fira med oss i vår lägenhet. Jag har inte råd att ta ut alla på middag på restaurang, min man vill inte och de säger nej. De är väldigt anspråkslösa människor.
Jag förstår inte varför min svärmor bestämt sig för att ha kalaset hemma hos oss. För att göra mig obekväm? För att sätta mig på prov som värdinna? Eller samlar hon bara familjen för att vi ska sitta kring samma bord, som om tiden stod stilla i ett rött kök? Ända sedan vi möttes har relationen varit spänd, och efter mitt barns födelse blev allt ännu sämre. Jag misstänker att hon vill släta över konflikten, men det här måste vara ett drömfel. Inte för att hon förolämpat mig, men hon har sårat mig djupare än någon annan någonsin kunnat förstå. De sista värmande resterna i mitt bröst har blåsts bort av kalla vintervindar. Idag ser jag, oavsett leende, vad hon tänker.
Det är inte jag som hindrar henne från att träffa sitt barnbarn; hon frågar aldrig efter det själv. Varje fredag undrar jag högt inför min man om mormor vill se sitt barnbarn. Alltså, det är inte så att jag motsätter mig. Men jag vill själv aldrig se henne mer än nödvändigt; allt blir stelt, som om vi båda vandrar baklänges in i varsin dimridå. Hon minns kanske orden hon sade (troligen), jag också.
Ja, min familj kommer från periferin min far och min syster dricker för mycket. Och vad då? Är jag mindre människa för det? Hon behöver inte bry sig om min önskan att sova ut på helgerna, om barnet nu låter mig. För mig är helgerna ett välsignat undantag; jag slipper gå upp 06.30 för att koka gröt åt min man (vid den tiden vill varje fiber sova vidare barnet sover ju, men jag måste gå upp). Ena minuten säger hon att hon kommer, nästa inte. Varje gång jag hör låset vända vrider sig verkligheten jag vill rymma genom väggen
Varje gång påminner hon mig om att det är hennes lägenhet. Hennes regler. Men jag bor ju här nu, så jag kan gå naken och ha håret som en vildhäst om jag så önskar. Visst, vanlig svensk folkhyfs bör väl gälla? Om man hyr ut i första hand knackar ingen hyresvärd på utan att ringa på dörren? Är det så i Stockholm? För mig känns det som en vänlig men ihärdig suktning: “Glöm aldrig vems det är.”
Vår relation blev sned direkt min svärmor ville aldrig lära känna mig, inte ens när hon hörde att hennes son friat. När vi anmälde vårt intresse för lägenheten ringde hon tio gånger som om öronen bedrog henne: va, har de nämnt ett vigselregister? Hon ville inte träffa mig, varken hemma eller på konditori. Hon vet förstås inte att jag aldrig haft någon annan före hennes son.
Vi råkade stöta ihop en slumpartad dag då jag och min man varit tillsammans fem månader. Hon visade sig från sin mest vresiga sida, som någon ur en Märta Tikkanen-roman, när min man förde mig till henne för att säga hej. Min svärfar har jag bara sett en gång på vårt bröllop, i ett välsignat rosa moln av tystnad. Kanske är det orsaken till min motvilja.
Jag hatar att spela komedi, även om jag kan när det krävs. Men sådan är inte min längtan. Jag vill inte ens låtsas inför henne; jag vill vara kall som snö mot henne, om så krävs. Jag vet, det är hennes bostad, men vad rör det mig? Hon har gett min man gåvobrev på lägenheten ändå. Redan andra dagen efter sjukhuset blev jag på allvar förödmjukad, hon påminde mig elakt om var jag kommer ifrån, sa att jag hänger min man runt halsen. Hur kan en kvinna på 55 säga så till sin sonhustru som inget gjort henne (utom möjligen att sno hennes son)? Särskilt när man just fött hennes barnbarn?
Jag har inget emot gäster i sig, men jag vill inte passa upp. Du måste hjälpa en kvinna jag känner noll värme för att duka, springa mellan bebis och bord och tålmodigt vänta på att besökarna ska försvinna genom porten. Jag mår okej ändå, jag köpte faktiskt en present till henne för ett par hundra kronor.
