Min svärmor var på besök, och när hon åkte började vår hund morra och klösa i marken. Jag grävde där han stod och skällde och hittade något otäckt.
Jag och min man bor ute på landet i Småland, ett lugnt liv. Han jobbar på en gård, och jag sköter trädgården och hushållet. Svärmor bor i Göteborg hos sin yngste son, och sanningen att säga har vi aldrig kommit överens. Redan från början gav hon mig iskalla blickar och hånfulla kommentarer. Men jag stod ut. För min mans skull. Dessutom träffades vi sällan, tack och lov.
Men förra veckan ringde hon plötsligt och sa att hon ville “komma bort från stadens hets” och kom på besök i en vecka. Hon påstod att hon saknat oss. Jag kände på mig att något var skumt, men min man ville inte lyssna.
Redan första dagen började hon klaga. Soppan var för stark, gardinerna var skrynkliga, och enligt henme uppfostrade jag vår femåriga dotter Alva helt fel. Hon retade upp mig konstant, och till slut lyckades hon få mig och min man att bråka. Jag grät mig till sömns den natten. Jag längtade bara efter att hon skulle åka.
När hon äntligen var borta, kändes det som om jag kunde andas igen. Men dagen efter började något märkligt hända.
Vår hund Måns, som annars är lugn och snäll, började plötsligt morra och riva i jorden vid rabatten. Han sprang runt i cirklar, skällde mot ingenting och grävde frenetiskt med tassarna. Jag försökte leda bort honom, men han vägrade röra sig. Han stirrade bara på mig och fortsatte.
Nästa dag hände samma sak. Jag orkade inte mer jag hämtade en spade. Hjärtat slog snabbare, för en hund beter sig inte så utan anledning. Något skrämde honom. Jag började gräva där han stod.
Plötsligt gav marken efter. Jag blev stel. Ur jorden stack det upp en svart sopsäck. Hårt hopknuten. Med darrande händer drog jag upp den.
Inuti luktade det vidrigt, och jag hittade konstiga saker: hårstrån, en gammal flickklänning (inte Alvas!), en trasig docka och ett kuvert med familjefoton av oss där alla hade ögonen genomborrade.
En iskall kåre gick genom ryggen. Det här var ingen vanlig skit. Det var något ont. Vem skulle vilja göra något sådant?
Det fanns bara en möjlighet svärmor. Bara hon hade varit här, bara hon kunde ha grävt ner säcken när jag var upptagen.
Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag tog med den till kyrkan. Prästen blev blek och sa att det var en “förbannelse för att splittra familjen”.
Jag är inte superskrockig, men allt som hänt hunden, svärmors beteende det passade för bra.
Sedan dess har jag förbjudit henne att komma hit. Jag berättade allt för min man. Först trodde han mig inte, men när han såg fotona och säcken blev han knäsvag. Han sa inget på länge.
Nu sover Måns alltid vid ytterdörren, som om han vaktar oss.
Jag vet inte vad svärmor egentligen ville, men en sak är säker: hon kommer aldrig mer över vår tröskel.
Överdriver jag? Eller finns det något ännu värre bakom allt det här?
