Mina svärföräldrar kunde aldrig riktigt finna ro de försökte hela tiden förena min man med hans före detta hustru. Förstår du inte? De har ju en son tillsammans! brukade min svärmor säga med en suck.
Jag är gift med en man vars föräldrar i många år vägrat acceptera att deras son var skild. Det hade redan gått över fyra år. De lade all sin energi på att försöka få honom och ex-frun att bli en familj igen. Min man och jag gifte oss för tre år sedan, och vårt liv var varmt och lyckligt.
Svärmor hävdade att hennes son hade skilt sig förhastat, utan att tänka igenom sitt beslut. Nu borde han reparera banden med sin förra fru och hennes familj för sonens skull.
När jag först lärde känna Olle, var han redan skild. De påstod båda att det var ett gemensamt beslut, och hon hade gift om sig kort efteråt. Troligen var det en annan man i bilden som låg bakom uppbrottet.
Kanske var det ett misstag av oss att gifta oss, brukade Olle säga. Min mamma pressade oss att ta steget. Hon blev gravid, och jag var aldrig förälskad vi bara umgicks. Hade hon inte väntat barn, hade jag aldrig gift mig. Med dessa ord förklarade min man det hela för mig.
Jag fruktade aldrig hans ex-fru. Tvärtom betraktade jag deras historia med nykter blick när jag lärde känna honom. Ganska snabbt förstod jag att han inte saknade sin gamla familj det minsta han var fullständigt likgiltig inför henne. Hans ex-fru var lika ointresserad av honom. Hon var gift på nytt, de hade endast kontakt i frågor som rörde sonen.
Det var bara Olles mamma som inte kunde acceptera detta. Även hans far hade svårt att släppa det gamla. De gjorde ständiga försök att lappa ihop den splittrade familjen, och de visade tydligt sitt missnöje för vårt äktenskap.
Ni är fortfarande unga och har livet framför er. Varför ska du engagera dig i någon annans familj? frågade svärmor när vi pratade i enrum.
Jag svarade att om Olle fortfarande varit gift, hade jag inte lagt mig i. Nu var han en fri man. Svärmor ville invända, men då klev Olle in i rummet och hon tystnade. Det var då jag förstod att goda relationer mellan mig och henne knappast var möjliga. Jag kände ingen större sorg över det.
Vi gifte oss och skapade tillsammans ett gemensamt hem. Jag höll mig ifrån svärmor, utom vid stora familjehögtider. Då fick jag lyssna till hennes evinnerliga klagomål över Olles gamla familj. Olle försökte få sin mamma att sluta, då han själv var trött på situationen. Men så fort nästa sådan stund kom, upprepades allt på nytt.
Vi hade ingen brådska att själva bli föräldrar jag såg mig inte som mor än. Min man hade redan en son, vilket gjorde svärmor belåten.
När Olle skilt sig, engagerade sig svärmor desto mer. Hon bjöd ofta in ex-svärdottern till jul och midsommar, suckade nostalgiskt och berömde henne för allt. De var så fina tillsammans sa hon till vem som ville höra.
Själv visade ex-frun inget intresse alls för dessa försök. Hon deltog bara, utan något större engagemang. Den likgiltigheten gick inte att ta miste på.
Svärmor försökte spela ut Olle mot hans ex-fru, och även väcka min svartsjuka. Hon ringde mig och frågade om jag visste var min man var; om jag inte visste brukade hon misstänka att han var hos sitt ex. Ibland skickade hon honom dit. Det var alltid något nytt.
Jag har aldrig varit svartsjuk av mig. Men det började tära på mitt tålamod. Ser man på Olle och hans ex-fru utifrån, är det klart att det inte finns någonting mellan dem och aldrig kommer att finnas. Men att ha ett gemensamt barn försvårar saker. Min man överför regelbundet pengar till ex-frun varje månad i svenska kronor förstås och ibland pratar han med sin son och tar honom med hit på besök. Ex-frun är aldrig besvärlig, försöker inte lura pengar, och hindrar inte kontakten. Tvärtom; hon är sansad och normal, deras relation är civiliserad. Nu lever de sina respektive liv och visar varandra respekt.
Men min svärmor kan aldrig riktigt lämna det bakom sig. Hon spinner ständigt nya intriger. Kommer hon någonsin att sluta? Kommer hon någonsin att förstå? Min man hoppas att det blir bättre när jag föder henne ett barnbarn. Själv tror jag inte på det.
