Min man växte upp och fick sin uppfostran i en stor familj i Dalarna. Min svärmor fick barn tills hon äntligen fick sin lilla dotter. Ett ovanligt sätt att tänka, men vem är jag att döma?
När vi gifte oss trodde jag att jag hade tur. Erik verkade ansvarsfull, modig, stark. Han visste vad familjelivet innebar, men han kunde aldrig helt släppa taget om sin mamma och lilla syster. Min svärmor satte inte sina söner främst, men dotterns välmående gick alltid före allt annat.
Elsa var bara tio när jag träffade henne. Det störde mig inte till en början, men fem år senare började det bli påtagligt. Hon ville inte lära sig något, umgicks med pojkar som inte gjorde annat än trubbel, och det var alltid min man som fick rycka in och reda ut allting. Elsa kunde ringa Erik mitt i natten och be om hjälp.
Jag hoppades att Elsa skulle växa upp, gifta sig och livet skulle bli enklare. Men det blev inte som jag tänkt. När hon väl bestämde sig för att gifta sig, insisterade deras mamma på att bröderna skulle bidra till bröllopet, eftersom hon själv knappt hade några kronor på kontot. Brudgummen hade det skralt ekonomiskt, så det unga paret fick flytta in hos svärmor.
Barn kom, fler barn Till slut insåg svärmor att de inte kunde bo så trångt längre. Då kom hennes geniala idé hon skulle flytta in hos oss och ge sin dotter vår lägenhet! Men är det verkligen rättvist, när jag har köpt lägenheten med mina egna pengar och min man inte lagt en krona? Underligt nog tycker han också att det är en god idé, han säger: Mamma kommer att hjälpa dig.
Vi har en tvåa på Södermalm. Men jag vill inte ge upp min egen frihet och tvingas dela mitt hem med någon annan. Min svärmor är övertygad om att det är vår plikt att ta emot henne, eftersom min man är äldsta sonen och ska ta ansvar för sina föräldrar.
Jag älskar min man, skilsmässa är inget alternativ. Men hur ska jag få honom att förstå? Hur förklarar jag att livet med hans mamma är outhärdligt? Om någon hade ett råd för mig, vore jag tacksam att höra det.
