15 februari
Idag känner jag att jag bara måste skriva av mig om det här. Min svärmor har nu bestämt sig hon ska flytta in i min lägenhet och ge sin egen till min dotterdotter.
Min fru, Katrin, kommer från en stor och sammansvetsad familj från Göteborg. Svärmor, Birgitta, har alltid varit den som hållit ihop skaran, men hennes ögonsten har alltid varit hennes dotter, lilla Siri. Jag har försökt att förstå det där bandet utan att döma, men ibland känns det märkligt.
När jag gifte mig med Katrin, trodde jag att jag dragit vinstlotten. Hon var stabil, varm och klok hela paketet. Men hon växte aldrig riktigt ifrån sin mamma och lillasyster. Birgitta visade sällan samma värme för sina söner; hennes dotters väl och ve har alltid fått gå före allt annat.
Siri var bara tio när vi lärde känna varandra. Då störde det mig inte, men efter fem års evigt pysslande har tålamodet börjat tryta. Siri verkar inte vilja plugga, hänger med tvivelaktiga killar och Katrin förväntas alltid reda upp hennes trassel. Flera gånger har Siri ringt mitt i natten för att få hjälp.
Hoppet har hela tiden varit att Siri en dag växer upp, gifter sig och står på egna ben. Men icke. När det väl blev dags för giftermål, var det de äldre bröderna som fick betala för bröllopet. Birgitta skyllde på att hon inte hade råd och Siri gifte sig med Nils, som tyvärr inte har det så fett. Självklart fick de bo hemma hos svärmor.
Barn kom ett, två Plötsligt insåg Birgitta att det här livet inte var hållbart längre. Då hittade hon, förstås, den perfekta lösningen: hon flyttar in hos oss och lämnar över sin lägenhet till Siri och familjen. Men är det rimligt? Det är faktiskt jag som betalade för vår tvåa i Stockholm Katrin bidrog inte med en krona när vi köpte. Ändå tycker hon att det är självklart. “Mamma kommer att hjälpa till”, säger hon bara.
Vår lägenhet är inte direkt enorm. Två rum, visst, men jag har ingen lust att kompromissa med mitt boende och börja dela mitt hem med svärmor. Birgitta verkar tycka att det är vår plikt att ta hand om henne, eftersom Katrin är äldsta barnet självklart ansvarig för föräldrarnas välmående.
Jag älskar min fru, och någon skilsmässa är verkligen inget alternativ för mig. Men hur får jag henne att förstå? Hur ska jag kunna förklara att det är en mardröm att bo med hennes mamma? Någon som har ett klokt råd? Om det är något jag lärt mig så är det väl ändå att man inte får ta sin frihet för given, inte ens med familjen.
